popöga-artiklar | juni 2008

Anna Christoffersson. Solo, duo, band, soul, jazz och fjorton andra stilar. Pressbild: Johan Månsson

EN PERSON, INGEN GENRE

Efter duoskivan "It's Always You" med Steve Dobrogosz gav sångerskan, kompositören och musikern Anna Christoffersson ut det helt egna albumet "One" tidigare i år. Men trots den skivans glidning över genregränserna hade hon då redan blivit kategoriserad som jazzsångerska. Det har hon märkt av när hon turnerat med sitt eget material, och än mer när hon gjort intervjuer.
- Jag är ändå okänd, och förstår att andra inte vet vad de ska vänta sig. Men jag ser inte mig själv som jazzsångerska, som en genre.
- Vissa arrangörer har marknadsfört det som en kväll med soul, och jag sätter ju egna etiketter, funderar hon vidare och lyser upp när hon hör en Angie Stone-låt i högtalarna på Stockholmsfiket där vi ses. Åh, den här är så bra. Jag skulle kalla det här soul, men hon kanske blir arg och vill kalla det något helt annat. Det blir väldigt tydligt hur mycket man använder sig av stämplar. Jag får nästan alltid frågan "hur känns det att vara jazzsångerska?", men när jag jobbar och skriver musik ser jag mig inte som det. Det är inte så att det inte är jazz, det finns ju också där. Bland fjorton genrer. Men att jag som person blir kallad "jazz" ... Skit samma. De som är insatta och intresserade av min musik förstår ju.
- Man får ta det med en klackspark, ler hon. Att kunna få turnera med eget material är ändå fantastiskt. Det var min första riktiga turné, och jag fick det bandet jag ville ha med mig. Visst var det lite lättare att få spelningar med en färdig skiva, men det är fortfarande jättesvårt. Fast jag tycker det går bättre och bättre.

Hon berättar att nästa skivprojekt blir en ny duoskiva med Steve Dobrogosz, som ges ut i höst, men att det så smått också börjat komma nytt för en framtida uppföljare till "One".
- Man får kämpa på. Jag är glad att ha fått släppa en skiva överhuvudtaget, det är så många som inte får den chansen. Jag tycker skivan har fått ett jättefint mottagande, och jag har varit med om mycket roliga saker. Nu gäller det att gå vidare efter det. Man vet ju aldrig. Om man inte får ge ut fler skivor får man väl ta ett annat jobb, spara ihop pengarna och ge ut den själv.
Annas skivbolag är etablerat i Sverige, men har inte så mycket kontakter utomlands.
- Det är klart att man vill utomlands också. Jag har kollat lite på sånt själv. Tycker det borde gå att åka och spela i de länder jag haft personlig kontakt med. Det finns så mycket ställen att spela på. Jag spelar ändå sällan på stora ställen här hemma. Men man måste åtminstone kunna betala sitt band.

Just att garantera bandet en inkomst under en längre turné är en önskan för Anna. Då spelar det ingen roll om hon spelar på stora eller små ställen. Det viktigaste är att det är bra arrangemang, att folk som brinner för det ordnar konserterna.
- Att spela på världsmusik- eller crossover-festivaler vore fantastiskt. Där får man uppleva så mycket musik själv. Jag älskar att spela och det är härligt att gå på andras konserter. Jag har alltid varit lyssnare, lever mig in och kan börja klappa. Jag går mycket på konserter och njuter jättemycket. Vill vara med själv, kanske sköta ljuset. Det är en väldigt härlig känsla att få till det där magiska med hjälp av ljuset.
Att vara i studion är ännu härligare för Anna.
- Jag älskar att vara i studion, har alltid gjort det, jag vill bo i studion, utropar hon med sin oerhört smittande entusiasm. Men det tar mycket på krafterna. Med Steve är det intensivt på ett sätt, jag sjunger i tre dagar och är väldigt känslomässigt utlämnad. Det är en väldigt speciell grej att sjunga i studio. Man vill få till livekänslan fast det inte finns någon publik. Man kommer in med en massa energi, kan till och med vara överladdad. För mig brukar någon av de första tre tagningarna bli bäst. Sedan blir jag för medveten om att "göra rätt".

Den egna skivan som producerades av Pablo Donaldo var en lite annorlunda process.
- Där var jag med och byggde från grunden, satt med när andra spelade in. Man blir ändå helt slut efteråt. Tömd. Jag väntade så länge med att be om att få ge ut egen skiva att när jag väl fick det ville allt ut snabbt. Men jag har märkt att jag faktiskt kan mycket om mixningar och annat. Jag är inte så teknisk, och behöver någon vid min sida. Men jag tycker det är väldigt roligt. Jag lärde mig jättemycket med Janne Hansson (legendarisk ljudtekniker som driver Atlantis-studion och har mixat "One"). Det var som en skola.
Om du gillar att vara i studion så mycket kanske du kommer att producera andra?
- Jag är mer inne på min egen utveckling till nästa skiva. Jag och Pablo kommer nog att samarbeta på minst en skiva till. Det känns som att vi bara har börjat. Ibland verkar det som att den här första skivan ska vara det slutgiltiga beviset på min musikalitet. Men jag har ju precis kommit igång. Fast när jag tänker på det så är klart att det vore väldigt kul att få producera. I så fall att jobba i ett team, där jag kanske arrangerar åt någon, särskilt det vokala.

Att sjunga med andra har Anna också funderat på.
- Det pendlar mycket beroende på vad jag lyssnar på. Just idag skulle jag kunna tänka mig Folke, Torbjörn Zetterberg, han i Laakso som har så härlig röst (Markus Krunegård), Laleh, Ane Brun, Ayesha. Även många utländska, det är från dag till dag.
Hon kan tänka sig andra göra hennes låtar.
- Jag vill att min körtjej Frida Björk ska göra "All Around". Det skulle bli helt annorlunda men häftigt. Överhuvudtaget är det roligt att höra någon annan sjunga ens låtar. Nästan overkligt.
Anna berättar vidare att hon ofta får höra personliga berättelser från lyssnare där hennes musik är inblandad, och att det är lika häftigt och overkligt det.

Hennes sätt att vara så där fri och lekfull men ändå bestämd går igen i låtskrivandet.
- Det är inte så att jag skriver hundra låtar, de växer fram under lång tid. Det måste börja via inspiration. Jag sjunger ofta melodisnuttar in i mobilen, och då är texten mest vad det ska handla om. Ibland gör jag text och melodi var för sig, kommer så småningom på att de hör ihop och bearbetar då låten vid pianot. När jag spelar själv blir det lite olika varje gång. När det är dags att ta låten till andra blir jag mer disciplinerad och bestämmer ackord. Märker väldigt väl hur det inte ska vara, om det är något som inte riktigt stämmer.
Att säga ifrån när andra kommer med välvilliga förslag om hur det ska låta måste vara svårt, även om man själv känner att det inte riktigt är rätt.
- Det lär jag mig hela tiden. Det är verkligen en utmaning, mycket känslor att gå igenom. Även när det gäller att säga nej till förfrågningar, grejor där man känner att man bara blir utnyttjad.
Vill man försörja sig som musiker måste det vara extra besvärligt. Anna menar att all byråkrati kring det lilla kulturstöd som finns i vårt land gör det svårt att ta sig in i systemet.
- Det här är mitt jobb nu, men det går inte ihop. Jag har haft tur att få låna pengar, man måste bygga en grund att stå på, och med fast jobb kan man ju inte ta spelningar. Man måste vara väldigt verbal, en försäljare. Det är svårt att vara när det gäller ens egen konst. Det är som när man är sjuk och behöver söka vård. Man orkar inte det, behöver nästan vara frisk för att orka med det.

Låtar som glider över flera genrer och är gjorda av personen Anna Christoffersson finns på hennes myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide