popöga-artiklar | maj 2008

Anders Persson och Carl Smith. Pressbild: Stina Rapp

BERÄTTAR OM DE TRASIGA

"Du svamlade om döden ibland, jag var rädd för den,
du sa du höll den jämt i din hand, som en nära vän"
(ur "Du Svamlade Om Döden")

Anders Persson och Carl Smith gav nyligen ut en gemensam skiva med svenskspråkig americanasnuddande vispop, i gränslandet mellan John Holms bräckliga berättelser och Neil Youngs mer skira stunder. Den fungerar riktigt bra som brygga mellan nordamerikansk country/folk/singer-songwriter-pop och svenska vispoprockartister som Ulf Stureson.
- Vi vill ha en fot i båda världarna, menar Carl Smith.

Det är en fin skiva, ett klassiskt historiealbum, där en typ av ungvuxen nostalgi blandas med kärleksfulla porträtt av oftare mer än mindre trasiga människor. Det är rakt och känsligt berättat. Musiken är lågmäld, men ändå rikt illustrerad. Till stor del tack vare den mångkunnige producenten och medmusikern Johan Lindström, ett "snille" som får mycket beröm av Anders och Carl när vi träffas i deras nuvarande hemstad Stockholm.
Anders Persson är ursprungligen från Falun och Carl Smith från Ulricehamnstrakten. De träffades på VisSkolan i Västervik för några år sedan, och upptäckte snart att de hade gemensamma önskemål om att göra musik som gick utanför den traditionella visans ramar. Så det blev till att sitta och plocka på musik av kompositörer som Ryan Adams, Steve Earle och, förstås, Neil Young utanför skoltiden.
Just Neil Young och hans samarbete med Crazy Horse är ljudidealet. Anders och Carl bryr sig inte så mycket om det som räknas som "idag" i musiken.
- Vi är mer retro än samtida, förklarar Anders Persson och berättar att de bland annat spelade in skivan på rullband.
- Vi har inga digitala pålägg, lägger Carl till.

Att texterna skulle vara på svenska var det inget snack om.
- Svenska har varit grejen hela tiden, säger Anders. Det är mest naturligt. Har inte ens funderat på att göra det på engelska.
Men Carl Smith släppte faktiskt en engelskspråkig soloskiva 2006, på den egna etiketten Grandifolian.
- Det tog musten ur mig, berättar Carl. Jag fick nog av det, att göra allting själv. Det är bättre när det finns folk för varje jobb.
Det lär det finnas den här gången, eftersom Anders och Carls skiva ges ut av storbolaget EMI. En demo letade sig fram till Kjell Andersson på bolaget, en man som under många år förvaltat den svenskspråkiga populärmusiken. Men något snabbt och stort genombrott räknar ingen med.
- Kjell bygger långsiktigt. Han tror på skivan och har tålamod, förklarar Anders.

På skivan "Anders Persson Och Carl Smith" är det Anders som skrivit de flesta låtarna.
- Men vi är en jämbördig duo, bedyrar Anders.
- Det är en helt annan grej att uppträda ihop, funderar Carl kring duoformatet. Även när vi spelar akustiskt låter det ganska mycket. Ganska stort.
- Ja, hela vår musik bygger verkligen på att det är två gitarrer, håller Carl med.
Självklart vill de spela ute mer. Då inte bara som duo.
- Ambitionen är att spela med band, men det är en ekonomisk fråga, förklarar Carl.
Än så länge har spelningarna mest kommit till genom kontakter. Nu när skivan är ute hoppas de att det ska bli lättare att nå ut.
- Det är jäkligt fint att åka ut och spela, säger Anders. Det är det man brinner för.

I Stockholm har de inte spelat mycket ute, menar att deras typ av musik är ganska marginaliserad.
- Vi sitter mest hemma hos folk och spelar, berättar Carl. Är inte ute på lokal.
- Vi är ett gäng kompisar som gör och gillar stålsträngad svensk rockmusik, förklarar Anders. Att just vi två fått göra en skiva är för att vi haft tur. Det är slumpen som gör det, hundra smågrejor som går ens väg.
Vägen fram till skivan har ändå varit lång. Även om de inte är särskilt gamla har båda två spelat väldigt länge, och väldigt varierat. Carl började spela gitarr när han var åtta år, och första bandet startades i fyran. Musikstilarna har växlats på ett nyttigt sätt från punk till klassisk gitarr.
- Alla de där olika grejorna har gjort att man kommit dit där man är nu, funderar Carl.
Dalmasen Anders har å sin sida skiftat mellan att spela folkmusik i spelmanslag och stökig hardcore, men nu är han nöjd med sitt stilval.
- Nu har jag hittat hem rent genremässigt, säger han.

Just att musiken kommer ut på skiva är viktigt för duon, ett album är något speciellt.
- Vi gillar cd-skivan som format, säger Anders.
- Även fast man själv har ipod är det en speciell känsla, tycker Carl. En fysisk grej.
- Det kanske är nu eller aldrig, funderar Anders. Om två år kanske man inte har chansen att ge ut skivor längre.
Carl tycker ändå det är värt att slåss för att ha kvar de fysiska skivorna, där helheten med layout av omslag och låtordning är viktig. Han menar att övergången från vinyl till cd inte alls var lika traumatisk som komprimeringen till det helt digitala mp3-formatet.

Men de förstår att tålamodet att lyssna igenom ett helt album inte alltid finns hos dagens musiklyssnare.
- Det blir mycket lätta nöjen, att konsumera snabbt, menar Anders. Men så är man ju själv också i vissa lägen. Jag förstår att den som jobbat i åtta timmar och har barn och mycket annat i livet inte alltid har tid.
Carl är ändå optimist.
- När man är ute och träffar likasinnade får man bevis på att det finns en skara människor som bryr sig. Så jag är inte jätteorolig. Kalabaliken som är just nu kommer att lugna sig. Och plattorna kommer alltid finnas kvar.
- Men det är tråkigt att det är så väldigt lite pengar i musiken, menar Anders angående den obefintliga ekonomin i musikbranschen. Man får verkligen kämpa. Spela för coca-cola och gulaschsoppa.

De tror att folk att som gillar americana också kan ta till sig deras musik. Men även att den som gillar svensk rockmusik à la John Holm och Jakob Hellman bör ha en del att hämta. Och så återkommer de till hur viktigt det faktiskt känns att ha släppt en skiva.
- Det är nu det börjar, säger de.

Några av de trasiga går att träffa på Anders och Carls myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide