Pressbild: Stellan von Reybekiel
popöga-artiklar | oktober 2008
Pressbild: Stellan von Reybekiel
DIAMOND DOGS
Det kommer skivor hela tiden. Endera under Diamond Dogs flagg eller med någon av bandets nuvarande eller före detta medlemmar inblandad. Denna rockgrupp med rötterna i Katrineholm tycks leva ett väldigt fruktbart liv, trots att Diamond Dogs aldrig hållit särskilt hög profil i Sverige. Men kan man headlina de största festivalerna i Spanien känns det nog inte så svårt att tacka nej till Hultsfredsfestivalen.
Två av Diamond Dogs medlemmar, som båda dessutom har soloalbum under produktion, möter upp i Gnesta. Den lilla orten ligger inte alltför långt från sångaren och låtskrivaren Sören "Sulo" Karlssons nuvarande hem på landet. Med är också organisten Henrik "the Duke of Honk" Widén. Båda har ett förflutet i Katrineholm, en ort som under deras ungdomsår var en framstående musikstad. Av många minnesvärda konserter från den eran minns Sören speciellt en med Union Carbide Productions, som han också har den goda smaken att utnämna till Sveriges bästa rockband genom tiderna. Jag säger inte emot, medan Henrik gärna slår ett slag för Ebba Grön. Även om båda två gärna minns stämningen och framåtandan i den lilla kretsen rockintresserade är småstaden i sig inget de längtar tillbaks till.
– Trots att jag sysslat med musik i över 20 år frågar folk där fortfarande vad jag gör "på riktigt". Det är så typiskt att man aldrig blir profet i sin hemstad. Man får inte lyckas i Katrineholm. Samtidigt kan jantelagen driva fram någonting annat. Viljan att visa att det går, säger Sören.
– Av den anledningen är det vi gör genuint. Det kom naturligt. På så sätt får man verkligen tacka Katrineholm. Det är hatkärlek, menar Henrik.
– Säger någon något illa om Katrineholm så försvarar man ju staden. Men jag skulle aldrig flytta dit igen. Man vet hur folk är i Katrineholm. Kommer man dit och är nykter på en fest, är de genast helt övertygade om att man sysslar med knark, förklarar Sören.
Fördomar mot musiker är i och för sig inget speciellt för Katrineholm. Därför har det varit ganska enkelt för Diamond Dogs att vända sig utomlands med sin musik, gruppen har också tackat nej till Hultsfredsfestivalen flera gånger. När man kan stå på de största scenerna på Spaniens motsvarighet och turnera för utsålda hus i det sydeuropeiska landet blir dragningskraften till Småland betydligt mindre.
I England har det blivit en bra bit över 100 spelningar, och där har de skaffat sig en liten skara väldigt hängivna fans som följer bandet runt på turnéerna.
– Det är nästan jobbigt. För deras skull måste man ju ändra låtlistan varje kväll, ler Henrik.
– Visst kan man bli oerhört less mitt i en turné i Tyskland. Men när man varit hemma ett par dagar kommer suget tillbaka. Just den där frihetskänslan är en stark drivkraft. Hur många får chansen att kliva in i en buss och åka iväg, funderar Sören.
– Vem tackar nej till ett sådant äventyr, frågar sig Henrik och förklarar vidare att bandet har många länder kvar att testa ordentligt, däribland USA, Japan och Australien.
– Diamond Dogs har blivit vårt livsverk, då vill vi se hur långt vi dra det. Målsättningen är att nå ut till folk, att så många som möjligt får höra det vi gjort, inte att bli kända, förtydligar Sören.
– Ett livsverk är inget man slänger bort. Det är en pojkdröm som blivit uppfylld, att spela för utsålda hus, tycker Henrik.
– Ändå har vi haft skäl att slänga bort det under åren, tro mig. Men många drömmer nog om rock'n'roll när de är 13-14 år, och 25 år senare håller vi fortfarande på, myser Sören.
– Man kan komma långt på drömmar, nickar Henrik.
Diamond Dogs är förankrat i 1970-talets svängiga rock med en hel del soulstänk i. Det märks inte minst på senaste skivan "Most Likely", och på den Sam Cooke-ep som föregick albumet. Så lär det fortsätta. Andra typer av musik får Sören och Henrik utlopp för på andra sätt.
Sam Cooke-satsningen byggs ut till en hel turné med gästartister i Riksteaterns regi. Sören ska ge ut en ny soloskiva som Sulo. Den försenade Bitter Twins-skivan ihop med Anders "Boba" Lindström från The Hellacopters ska slutföras. Han ska också tonsätta dikter av Ernst Brunner. Bland mycket annat. Sören är medveten om att den entreprenörsanda han har i sig är värdefull. Idag mer än någonsin.
– Jag får mycket idéer och brukar genomföra dem på en gång, så jag har fått ett rykte i branschen att jag "levererar", säger Sören.
– Sören har den talangen, vi andra är rockbusar i traditionell mening, ler Henrik.
Nåja, riktigt sant är nog inte det blygsamma uttalandet. Även Henrik har en soloskiva på gång. Han kan dessutom höras tillsammans med mängder av andra artister, på senare tid bland annat Louise Hoffsten. Sedan kommer det säkert en ny Diamond Dogs-skiva igen. För skivutgivningar ger de inte upp, trots att bandet drabbats av en hel del strul med skivbolag genom åren, så även inför det senaste släppet.
– Bara för att jävlas ska vi nog göra ett dubbelalbum nästa gång, säger Henrik.
– Vi ska göra vår "Exile on Main St.", spela in allt vi har, vi har inte gett det chansen tidigare, funderar Sören.
– Vi kommer att fortsätta göra skivor tills vi sjunker, och då gör vi det med flaggan i topp, slår Henrik fast.
Diamond Dogs myspace-sida.
Urban Århammar