popöga-artiklar | maj 2008

Edith Backlund. Pressbild: Jonny von Wallström

HEMMA I SKRIVANDET

Edith Backlunds album "Death By Honey" kom ut ganska nyligen, men i och med att hon ligger på en relativt stor svensk skivetikett så är bolagsfolket redan igång och arbetar med nästa utgåva. När jag träffar Edith i Stockholm säger hon att det är en lite konstig situation, att gå från att ha fått all uppbackning och uppmärksamhet till att hamna längre ner på prioriteringslistan.

Men "Death By Honey" är Ediths andra album så hon är förberedd på situationen, och hon vill själv framåt, vidare mot nästa skiva. Stilla har hon egentligen aldrig varit, och det är nog mycket därför hon hamnade på scenen.
- Vi flyttade otroligt mycket när jag var liten, så jag var alltid den nya tjejen i klassen med konstig dialekt, alltid utanför. På scen fick jag äntligen vara den som syntes.
Att det skulle bli just musik har hon aldrig tvekat på, trots att hon borde ha sysslat med någon vetenskap om hon följt familjetraditionen.
- För mig var det oundvikligt. Det fanns inte att inte börja med musik. Konstigt nog har den alltid funnits i mig. Jag har alltid uttryckt mig genom att sjunga, spela och skriva.

Edith har svårt att sätta en tidpunkt för när hon kom på att hon var så bra på musik att det kunde vara något som även andra skulle gilla, men nämner en låt på svenska som hon skrev som 14-åring.
- Det är lite Cornelis över den. Den skulle jag fortfarande kunna tänka mig att spela på någon kaféspelning. Även när jag läser gamla sångtexter och dagböcker tycker jag att "fan, jag var bra".
Det kringflackande livet gjorde också att Edith använde musiken som en viktig fast punkt, och det gör hon fortfarande.
- Innerst inne letar jag efter ett ställe där jag vet att jag kan få vara hur länge som helst. Så länge jag vill. Just nu är skrivandet det stället.

Hon har hunnit spela ute mycket, både med sitt band och i mindre format.
- Det har varit mycket gratisspelningar. Det känner jag att jag är klar med nu. Den där mentaliteten att musik och kultur inte är något som är åtråvärt att äga, att det ska vara gratis, den går ut över allt. Vi ska stå där som hovnarrar och ge och ge, men ingen tänker på hur mycket jobb som ligger bakom. Till slut finns det ingen glädje kvar i att ge. Jag vill inte vara hovnarr längre.
Hon är ändå positiv och menar att det bistra klimatet för musiker kan och kommer att förändras.
- Jag tror att efter varje vågdal kommer det en topp, säger hon på sitt lite grubblande men ändå energiska och rättframma sätt.
Favoritspelningen är endera med hela hennes band på en rockklubb med rätt miljö och publik, Debaser Medis är ett exempel, eller också ett pyttelitet intimt ställe där Edith och gitarristen/sångaren Christoffer Englund (Watercase) spelar som duo.
- Jag har också en dröm om att få att åka runt i USA och spela varje dag, det går ju inte här.

Edith berättar att hennes inställning till hur musik ska göras har ändrats väldigt mycket.
- Att jag har lärt mig skriva med andra människor. Det är en stor förändring. Har nog att göra med att jag inte vågat släppa folk in på livet tidigare, eftersom man ändå skulle flytta vidare snart.
Låtarna på "Death By Honey" skrevs tillsammans med Pär Wiksten från The Wannadies. Han har även producerat skivan.
- Tidigare var jag väldigt bestämd med hur det skulle låta. Emmylou Harris, Ryan Adams och Daniel Lanois var idealen. Men jag har börjat släppa på envisheten, börjat ifrågasätta mig själv och vad jag egentligen argumenterar för.

En annan förändring är att Ediths tydliga samhällsengagemang också börjar smyga sig in i låtarna.
- Jag måste reagera när jag ser orättvisor. Jag blir vansinnig. Det börjar komma in i skrivandet också. Det behöver inte bara vara hjärta och smärta. Tidigare skrev jag mest för mig själv. Jag behövde det. Men nu handlar det inte längre bara om mig själv. Så nu tänker jag mycket mer på vad det är jag vill säga och hur jag ska få fram budskapet till folk som lyssnar. Förstår de inte vad jag vill säga så kan jag ju lika gärna skita i det.

Vad har då varit svårare och lättare med att göra en andra skiva jämfört med debuten "Merely Daydreams"?
- Svårare är att jag har haft en överhängande känsla av att det här kan vara den sista skivan jag gör, nu när hela musikbranschen går åt helvete. Och det att skriva ihop med någon annan.
- Lättare är att på första skivan skulle jag få med all musik jag lyssnat på, alla influenser i 19 år. Det var svårt att få ihop alla trådar. Men jag är stolt över att jag skrev allting själv. Nu är jag äldre, vet mer vad jag vill och kan säga ifrån när något inte känns rätt.
Hon är rättmätigt nöjd med den nya plattan, men ångrar ändå lite att hennes ordinarie spelkamrater inte finns med.
- "Death By Honey" skulle vara mer experimentell. Det skulle höras att det var en inspelning. Det enda jag saknar är att bandet inte är med.

Edith är väldigt kritisk till det extremt kortsiktiga, kommersiella tänkandet som tar så stor plats i den desperata musikbranschen där man hela tiden letar snabba hits.
- Det är en så förvrängd världsbild, säger hon. Kontrasten till det är inte bättre den. Allt det som ska vara "nyskapande" bara för sakens skull. Där det enda man är intresserad av är hur man får det att sticka ut. Det blir bara konstigt.
Edith själv har redan nya låtar klara och idéer om hur hennes nästa skiva ska bli. Hon bryr sig inte alls om huruvida de idéerna kommer att kallas kommersiella eller nyskapande. Hon vet vad hon vill, helt enkelt, och hon följer sin egen starka vilja.
- Låtarna blir jävligt bra, myser hon. Jag funderar på att producera själv och bara ta in en svinbra ljudtekniker, så att jag får bestämma med en marionett som kan få fram det jag vill ha fram. Det ska låta lite som Mazzy Star, My Bloody Valentine och ändå vara jag. Det är intressant med distade gitarrer som ändå är så där mjuka, som dimslöjor.

Ediths klassiska låtskrivande i kombination med det störiga och ändå ofantligt vackra som My Bloody Valentine står för. Det låter onekligen som ett spännande album. Om nu inte musikbranschen faller ihop totalt så att Edith Backlund inte får göra den skivan, men riktigt så illa tror väl ändå ingen att det går.

Utvecklingen mot My Bloody Valentine-dimmor går att följa på Edith Backlunds myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide