Eva Eastwood. Pressbild: Micke Eriksson
popöga-artiklar
Eva Eastwood. Pressbild: Micke Eriksson
EVA EASTWOOD
Med ny skiva, ny turné som är "rena lyxschemat" och en situation hemma som gör att hon vet att barnen har det bra även när hon åker iväg och spelar är det mesta positivt för Eva Eastwood. Trots att hon inte följer några smarta karriärplaner, utan bara gör det hon vill och är sig själv.
Vi träffas i Örebro, men hon bor i Åsbro, Eva Eastwood. Så när jag frågar om hon är en lantis som jag själv eller fortfarande känner sig som örebroare får hon fundera en stund.
– Jag har bott så länge på landet så jag är nog lantis. Får jag en ledig kväll vill jag helst sitta hemma och mysa. Men Örebro är ändå en speciell stad för mig. Jag är lokalpatriot. Behöver jag någon ny musiker till mitt band letar jag alltid här först. Det finns så mycket talanger i Örebro.
I veckan kom Eva Eastwoods nya skiva "Well Well Well" ut. En skiva som låter modern, 50-talsstuket är nästan helt borta och kompbandet Major Keys som fanns med på de tidiga rockabillyplattorna likaså.
– Skivan är ganska annorlunda mot de tidigare. Mina skivor brukar vara det. Så jag tror att folk är vana vid det. Men vi kallar det soloprojekt så att alla vet. Jag har rört mig framåt 50 år, men det är ju ändå Eva-likt. Jag gör ju inte hiphop eller hårdrock.
Hon menar att hon nog aldrig haft de riktiga 50-talspuritanerna i sin publik, inte ens när hon gjorde tidsenliga skivor på lilla specialskivbolaget Tail.
– De skruvade fram soundet i Tail-studion och valde instrumenten så att det lät 50-tal. Sedan har publiken lärt mig allt jag kan om den musiken. Lasse på Tail är en störtskön figur, men att bara lyssna på sådan musik förstår jag inte. Så är det nog med många i min publik. De gillar både country och rock. För mig ska det vara ös, lite skitigt, men uppsluppet och ärligt. Det är ju inte bara Carl Perkins, jag gillar ju ZZ Top också. Att vara så bred musikaliskt kan vara ett problem. Men man går ju igenom en utveckling. Det handlar inte om pengar eller att slå. Har man skrivit en kokbok om morötter vill man inte skriva en till likadan. Alla människor vill väl experimentera.
Det rent logiska karriärmässigt hade nog varit att fortsätta göra skivor på svenska. Eva Eastwood gjorde ju en mycket uppskattad sådan, "En Ny Stil I Stan", och blev näst intill folkkär efter tv-uppträdande i "Allsång på Skansen". Men trots att Eva klev över till ett större skivbolag så lyckades hon få behålla friheten att göra det hon själv trivs med.
– Är man nykär, nybliven mamma, arg eller har förlorat någon när man skriver så färgar det ju låtarna. Men jag vill bara göra en bra skiva varje gång. Det är inte så att jag vänder ryggen åt någon. Går bara vidare, men jag är stolt över allt jag gjort.
Eva är glad att hon lever nu. Även om det är svårt att pussla ihop en artistkarriär med familjelivet idag, så var det antagligen helt omöjligt på 50-talet.
– Det var jättetufft att vara kvinnlig artist då. Särskilt med barn, det gick ju inte.
Hon har själv våndats över att åka iväg på turné med två små söner kvar hemma, menar att det är skillnad för manliga och kvinnliga musiker. Det såg hon tydligt när maken Jan Östlund ingick i det turnerande bandet.
– Min man är världens bästa människa, min bästa vän, men vi är olika. Jag oroar mig mer för barnen. Det tar tid innan navelsträngen klipps när man haft dem i sin kropp. Man får dåligt samvete när man vet att de tappar tänder och lär sig gå medan man är ute på turné. Men man kan ju inte bara ge upp sitt jobb och sluta turnera heller. Det är ju ett väldigt speciellt yrke. Finns ingen lösning, ingen barnomsorg för artister. Jag undrar hur andra kvinnliga artister gör. Man kan inte ta med dem heller, det är ju inget liv för en treåring att vara bland tusen fulla rockare. Och man kan ändå inte natta dem, för då står man på scenen.
Eva och Jan har ändå haft turen att ha någon som kunnat ställa upp för dem.
– Svärmor har varit underbar, hon bodde hos oss så man visste ändå att barnen hade det bra. Men man tog ju hennes liv i anspråk och hann aldrig träffa henne. Det var inte rättvist mot henne heller. När barnen inte ens blev ledsna när vi åkte iväg kände jag att något var fel.
Nu har Eva och Jan löst det så att de spelar var för sig. Han som är "en riktig rockabilly-kille som inte gärna släpper kontrabasen" har turnerat under våren, och i höst är det Evas tur.
– Det är skönt att veta att han är där med ungarna. Det var aldrig några stora diskussioner om soloprojektet. Jag fick hela Major Keys stöd. De märkte nog att jag led fruktansvärt av att inte kunna vara hemma. Det blir en omprioritering av tid. Man kan göra allt, men inte samtidigt. Det är ju jag som skaffat barnen, inte de som valt mig. Så jag tycker att de ska få chansen att vara med mig.
Jag som möjligtvis ägnat några somrar åt att åka runt och bevaka olika musikfestivaler tycker ändå att Evas turnéschema för hösten ser mastigt ut, men hon är nöjd.
– Jag är inte van med någonting annat. Det är forumet, inget konstigt med det. Det är ingenting mot tidigare år. Rena lyxschemat. Det positiva med min musikaliska bredd är jag kan smälta in som en kameleont på många ställen. Stora scener, rökiga rock'n'roll-klubbar om nätterna, visfestivaler, folkparker, konserthus. Sittande publik. Stående publik. Så länge de är vid liv kan jag underhålla.
Det är också mötet med publiken som Eva har byggt sin karriär på. Därför tycker hon att det är lika kul att spela hos PRO som på Globen.
– Det är inte jag där uppe och dem där nere. Efter några låtar brukar det bli "vi". Det är som att man känner alla. De hoppar och far, svänger och öser. Precis som jag själv. Och får man inte träffa publiken efteråt, prata med dem och höra vad de tycker är det inget värt. Skulle vara som att uppträda med färdiga musikbakgrunder. Värdelöst.
Eva pratar på rejält och har hela tiden nära till skratt, "vad jag babblar", ler hon. Men det finns en allvarlig underton i det hon säger.
– Jag har mycket jag vill säga. Många åsikter och det är våldsamt kul att få det utrymmet. Att folk intresserar sig för min musik och min person. Trots att allting med mig egentligen är fel. Jag har fyllt 40 och rockar som en babian. Men jag kör bara på och är mig själv. Det är jättekul om tjejer säger att "vågar hon så vågar jag". Kan jag lyckas så kan vem som helst göra det. Att man håller på med musik är ju för att det är askul, den dag jag inte älskar musiken lägger jag av. Ingen vill väl betala för en trött, tjurig jäkel. Det borde alla göra. Inom hemtjänsten, inom polisen. Trivs man inte längre så byt. Gör något annat.
Även publicerad i ETC Örebro 12 september 2008.
Urban Århammar