popöga-artiklar | september 2008
JENNY DOVESON
Hon förklarar det allra bäst själv, Jenny Doveson. Hon pratar om raspiga inspelningar från 30-talet. Om folkmusik som spelas av folk som säkert luktar konstigt. Om skit under naglarna och om musik som må vara lite smutsig, men som ändå är speciell.
Jenny Doveson är en singer-songwriter eller trubadur eller vad man nu vill kalla det. Hon skriver i alla fall egna låtar och framför dem själv på sång, gitarr och munspel. Det som får henne att sticka ut är just att hon vågar trycka ner fingrarna i jorden och gräva. Där har hon hittat uppenbara referenser som Bob Dylan och Woody Guthrie. Ja, speciell är också den detaljen att hon skriver bra låtar som hon framför på ett fint och innerligt sätt.
Hon håller med om att just blandningen av gammalt och nytt är utmärkande för hennes för hennes musik.
– Den har ju influerats av äldre musik men kommer i ung förpackning, uttrycker hon sig när vi träffas i hennes nuvarande hemstad Nyköping.
Jenny är uppvuxen i lilla Årdala utanför Flen, men flyttade till Nyköping när hon började på gymnasiet. Hon har inga planer på att varken flytta vidare eller tillbaks.
– Här trivs jag. Det är ju stort jämfört med lilla Flen, men det är lagom stort.
Hon menar att det finns ett levande intresserade för kultur och musik i Nyköping, och hon har hunnit bli engagerad "här och där", trots att hon inte släppt ut sin musik offentligt särskilt länge. Det var i en musiktävling hon valde att ta musiken utanför den innersta kretsen.
– Innan dess hade jag spelat hemma för familjen och några få utvalda vänner. De sa "det lät ju bra", varken bu eller bä, så jag ville testa om musiken skulle stå sig.
Det gjorde den. Det gick bra för Jenny i tävlingen, vilket ledde till radioinspelning och bokningar.
Musikintresset fick hon med sig hemifrån, även om föräldrarna inte musicerat praktiskt. Hon gick också i musikklass, men skolverksamheten gav ingen vidare inspiration, snarare tvärtom. Istället lånade hon sin pappas gamla, spruckna gitarr när hon flyttade till Nyköping.
– Jag och min bror delade lägenhet då, så han fick vara med de första månaderna när jag tragglade med samma sak om och om igen, skrattar Jenny. Efter ett tag började jag klinka fram egna små låtar.
Hon menar att att det är viktigt att hon kan stå för de låtar hon lägger ut på bland annat myspace till hundra procent, men att hon ändå aldrig blir riktigt nöjd.
– Det är så dumt, man försöker intala sig att man inte bryr sig om vad andra tycker, men är ändå så himla beroende av att få någon typ av bekräftelse. Låtarna är ju lite som ens barn, man är väldigt nära dem. Det är inte livsviktigt, men visst blir jag väldigt glad om någon uppskattar dem.
Att sjunga på engelska var inget svårt val.
– Att skriva dikter på svenska är en sak, sånger en annan. Det är lika men ändå olika. Det blir så direkt på svenska. Det låter finare på engelska. Där det finns ett ord att associera till på svenska finns det kanske tio på engelska.
Bob Dylan och hans texter har förstås också haft en tydlig inverkan på Jennys val. Hennes väg till Dylan var nog lika krokig som för många av oss. Hon lånade en samlingsskiva på biblioteket, men gillade honom inte alls i början.
– Vad är det för ful röst, tänkte jag. Men jag gick ändå tillbaks och lånade skivan igen. Det blev ju bättre och bättre. Särskilt texterna, som många före mig insett. Sedan började jag lyssna på det som influerat honom och upptäckte en hel värld.
En värld hon knappast delar med sina jämnåriga.
– Ungdomar lysnar på väldigt liknande musik. Det är få i min ålder som lyssnar på country, folk och blues. Men jag har aldrig varit mobbad för min musiksmak. Har snarare fått respekt för att jag lyssnar på udda musik.
– Men jag vill inte jämföra mig med Dylan, man vill ju vara sin egen. Och Dylan är ju kungen. Ja, efter Elvis då, så han är väl prinsen.
Jenny håller sig även nära jorden när det gäller förhoppningarna på hur långt musiken ska ta henne.
– Självklart finns det drömmar om att kunna leva på det. Det vore sjukt roligt. Men jag håller de tankarna på avstånd, vill inte komma på mig själv med att vara besviken och ledsen om tio år för att det inte ledde till någonting. Musikbranschen är ju så osäker och jag vet inget om den. Vet inte vilka frågor man ska ställa, vem man kan lita på.
Men även om Jenny är "ganska nöjd med tillvaron" är hon mycket medveten om att hon har något att tillföra, menar att det just nu känns som att hon "står och stampar, redo att ta nästa steg". Ett steg jag är helt övertygad om att hon kommer att ta väldigt snart.
Jenny Dovesons myspace-sida.
Text och bild: Urban Århammar