popöga-artiklar | maj 2008

Joel Alme. Från Spring In Paris till vårutgiven soloskiva.

BARA LÅTARNA, INGET ANNAT

- Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det.
Det Joel Alme har att säga är värt att höras, så han lär nog få upprepa orden ett antal gånger till.
- Det är bara låtarna, inget annat, är vad han sagt. Låtarna är det enda som existerar.

Joel Alme är väl medveten om att han är inne i en typ av hype, där han reduceras till att vara det nya pophoppet från Göteborg och där musiken kommer i andra hand. Men att uppmärksamheten kring första soloskivan "A Master Of Ceremonies" ska resultera i guld och gröna skogar är han inte naiv nog att tro.
- Även om det skrivs mycket ramlar det inte in några pengar. Alla kan bli hypade. Efteråt måste man försöka få bort hypen, komma förbi den.
Joel förstår också att han buntas ihop och jämförs med andra musiker från Göteborg, men hoppas att folk även kan hitta något annat i hans musik.
- Vi har ju samma hjältar, säger han om herrar Hellström och Lekman.
Göteborg som musikstad beskriver han som ständigt i rörelse, men att den just nu består av väldigt många indieband.
- Det är inte riktigt i min smak. Jag har alltid gillat gamla gubbar. Jag är en melodisucker. Bara det sätter nånting i gungning. För mig är det låtarna till hundra procent. Alltid.

- Jag har kanske blivit mer av crooner, men jag ser det bara som melodier och låtar, understryker han igen.
Tiden Joel jämför med, den tid när han kanske inte sjöng om kärlek på exakt samma sätt som nu, är tiden i popbandet Spring In Paris. Gruppen gav ut albumet "Hope There Is A Morning After This" på den lilla kvalitetsetiketten Gravitation 2004. Men så extremt stor skillnad är det inte. Den som gillar Joel Almes "A Master Of Ceremonies" bör kolla upp Spring In Paris.
- Några av låtarna är från den tiden, berättar Joel. Då var det mer ett gäng polare som lirade. Det var en skitkul period, men det var som att det inte gick att ta bandet längre.
Nu har Joel bytt skivbolag, skaffat bokningsbolag, och är allmänt bättre förberedd.
- Vad är meningen med att bara släppa en skiva, undrar han. Man vill ju att den ska komma ut ordentligt.

Spring In Paris-skivan är en dold skatt för sådana som gillar Joel Almes egen platta att leta reda på. Lite skämtsamt jämför Joel med Jack Kerouac som hade skrivit flera böcker före "På Drift", och kunde luta sig tillbaks när genombrottet kom.
Men det är ingen risk att Joel Alme drar sig tillbaks. Han är produktiv, berättar att det finns låtar för åtminstone två skivor till. Han skulle helst släppa ett album till snart nog, men förstår att det skulle kunna ta bort fokus från "A Master Of Ceremonies", och det vill han absolut inte ska ske.
- Jag har kämpat för det här. Känner att jag är värd det. Har offrat mycket. Ekonomi, relationer.

Även om han tar musiken på största allvar och är beredd att fortsätta offra mycket för den, är han också klok nog att begripa att livet är större.
- Det är lika viktigt med livet vid sidan av musiken. Man måste vara lycklig i sig själv och ha ett bra liv för övrigt.
Joel är heller inget kontrollfreak när det gäller detaljerna kring musiken.
- Det ska vara kul att hålla på med musik. Jag vill bevara den känslan. Därför lägger jag mig inte i så mycket när det gäller omslag och allt annat runtomkring. Skulle jag ha tyckt till om allting hade det bara stoppat upp.

Han vill gärna slå hål på myten om den lidande, deppiga konstnären.
- Den som mått riktigt dåligt skulle aldrig romantisera det. Det finns inget mindre produktivt.
Inte heller på topparna går det så bra att skriva.
- Man bara ligger ner i båda lägena. I det ena kan man inget annat, i det andra vill man inget annat. För mig börjar det när jag är på väg nerifrån och upp. När jag känner förändringen.
Glädjen är viktig även i konsertformatet.
- Jag blir lätt uttråkad på mig själv. Kan bli det om två spelningar på raken är likadana.
Därför spelar Joel helt själv ibland, med enbart stråkar ibland, med bara trummor ibland, och med helt band ibland.
- Blandningen är det roliga.
Med ett fast band kan det bli som en maskin, och det är ytterligare ett skäl till att han inte valt bandformatet den här gången. Men som den rastlösa själ Joel är utesluter han inte att han startar ett nytt band i framtiden.

Konsumtionssamhällets intrång i musiklyssnandet är inget som roar Joel. Återigen är det bristen på variation som är boven i dramat, plus den utbredda rädslan för att sticka ut.
- Gamla artister lät inte likadant hela tiden. Nu konsumerar folk bara det man känner igen. Folk kan inte glädjas åt nåt man inte sett tidigare. Kan inte uppskatta nåt man inte känner till. Det är så många som är osäkra. Som inte vågar tycka själva. Det behövs mer folk som tycker och tänker.

Joel har tidigare spelat bas med den fenomenale Ulf Stureson, och gör samma sak i kompisgänget Hästpojken.
- Det är ju på på det sättet vi träffas och hänger, förklarar han. Jag har valt ett umgänge som håller på med musik där alla hjälps åt.
Producenten och vännen Björn Olsson är en av dem som hängt med hela tiden. Han producerade även Spring In Paris-plattan, och Joel och Björn har vad man kan kalla ett öppet förhållande när det gäller varandras låtidéer.
- Björn har snott av mig till Håkan Hellström och andra. Men det gör inget, jag snor av honom också. Det råder terrorbalans, ler Joel.

Som avslutning slår Joel än en gång fast att det viktiga är musiken.
- Musiken är ju som ett sinne som finns i en. Den hjälper dig att minnas lukter, situationer. Man minns ju värmen när man började. Det musiken gav en, rätt in i hjärtat. Det går inte att ta bort det.

Den som undrar hur en så kallad crooner sjunger kan lyssna och titta på Joel Almes myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide