Pressbild: Pär Wickholm
popöga-artiklar | oktober 2008
Pressbild: Pär Wickholm
KAJSA GRYTT
Det är synnerligen provocerande. För den havererade skivbranschen. För alla förståsigpåare. Att musikerna bara fortsätter sin gärning. Att artister som Kajsa Grytt bara kör på och blir bättre och bättre, oavsett vad skivförsäljningsstatistik och experter säger.
– De verkar känna sig svikna och bittra, säger Kajsa Grytt när vi träffas i Stockholm.
"De" är lika med de stora skivbolagen, och bitterheten grundar sig enligt Kajsa på det faktum att storbolagen börjat upptäcka att de artister vars verk de byggde sin rikedom på vägrar gå under med dem, utan bara fortsätter och hittar nya vägar. Den här bitterheten tar sig uttryck i rent aggressiva handlingar, där bolagen hellre slänger bort restupplagor av cd-skivor än säljer dem till de musiker som skapat dem och som fortfarande har kontakt med sin publik och därmed kan sälja skivorna direkt på spelningar.
Med Tant Strul, Kajsa & Malena och som soloartist har Kajsa Grytt varit med om så mycket att hon inte låter sig dras med i någon undergångsstämning. Hon verkar tvärtom mer säker på sin egen roll nu än tidigare. Med rätta. Hennes senaste helt egna album, "Är Vi På Väg Hem?" är antagligen det allra bästa hon gjort. Därefter kom den starka "Brott & Straff – Historier Från Ett Kvinnofängelse", och nu berättar Kajsa att hon har låtar så det räcker till ett nytt album.
– Jag skulle egentligen kunna börja spela in nu. Men jag har valt att vänta för att få jobba med ett bra skivbolag. Som nykomling, oskrivet kort, kan det vara coolt att ge ut själv. Men jag känner att jag behöver den uppbackningen av ett skivbolag. Av rätt skivbolag.
Tills vidare gör hon en del solospelningar utan band.
– Det funkar bra så, med elgitarr och sång. Det blir egna låtar, Kajsa & Malena och Tant Strul. Jag är stolt över min låtskatt. Tycker jag varit bestämd i varje låt och att de är olika.
Men Kajsa börjar snart spela med band också. Ett nygammalt band kan man säga. I Aunt Fuzz ingår Tant Strul-medlemmarna Nike Markelius och Liten Falkeholm.
– Jag bodde i New York för åtta år sedan och började skriva någon låt på engelska då och då. Sedan gjorde Tant Strul en spelning och den där väldigt speciella energin, kemin mellan de roliga karaktärerna i Tant Strul fanns fortfarande där.
Men Malena Jönsson kände inte för att fortsätta spela ihop, så då blev det istället det nya bandet Aunt Fuzz med Nike och Liten och låtar på engelska.
– Det kommer att bli skitbra. Det är långsamt och mörkt, mycket sång, trasigt men ändå pompöst.
– Vi satsar utomlands, skrattar Kajsa. Det är roligt att säga. Vi är 45-50 och satsar på utlandskarriär. Folk undrar ju vilken planet vi kommer ifrån när vi säger det. Det är punkigt i sig att säga.
På tal om punk så fick Tant Strul inte plats i det något bristfälliga "lexikon" som påstår sig täcka svensk punk mellan åren 1977 och 1987, men det är inget som bekymrar Kajsa Grytt.
– Renlärighetsmässigt håller jag med. Punken kom ju senare här, och vi var ju redan vidare fast vi var samtida med den tidiga svenska punken. Hade mer med det som kallades postpunk att göra, Joy Division, The Cure, Echo & The Bunnymen. Men känslan och förhållningssättet var ju punk. Vi lärde oss spela tillsammans. Musikgenren punk är en sak, men punk är också något annat som lever sitt eget liv inne i själen.
Men Kajsa känner ingen sentimentalitet eller längtan tillbaks till 80-talet.
– Då var det viktigt med mystik. Man låtsades vara sin image. Det gick inte att särskilja människan från texterna han eller hon skrev. Man var sina texter. Jag blev sjuk av det.
Hon jämför med hur det är idag när det skrivs mer än någonsin, och där bloggandet gör precis tvärtom. Avmystifierar, lyfter fram det triviala och vardagliga. Kajsa menar att det är en speciell konst, och med tydlig adress säger hon att det krävs en särskild skicklighet för att blogga bra, så att det inte bara blir svammel och skvaller.
Själv kommer hon nog att fortsätta berätta sina historier främst i sångform, och det tycker jag låter som en bra idé. Men även om hon som sagt väntar in ett bra skivbolag är hon inte heller sentimental vad det gäller formatet för låtarna att komma ut i. Hon hyllar Marit Bergmans entreprenörsanda och den prenumerationstjänst för låtar som Marit testat. "Så skulle man vilja göra", säger Kajsa men hävdar sedan att hon själv inte är den entreprenören. Jag protesterar förstås och hänvisar till hennes låtskatt, att få så många sånger utgivna kräver förstås rejäl framåtanda.
– En liten entreprenör som går igång ibland kanske det finns, ler hon.
Kajsa tror att denna entreprenör kanske skulle ta större utrymme om hon enbart jobbade med musik. Men menar samtidigt att hennes verksamhet där hon hjälper missbrukare ger så mycket annat.
– Där släpper jag mitt ego helt. Det är härligt att hålla på med något där man själv är helt oviktig. Sedan är det lätt att ta med sig det jobbet hem. Då är det bra att något så kraftfullt som spelningar att hoppa över till. Det är en bra kombination, de hjälper varandra, avslutar hon.
Kajsa Grytts myspace-sida.
Urban Århammar