popöga-artiklar | maj 2008

Katharina Nuttall. Pressbild: Sara Mac Key

EN DEL AV MIG SJÄLV

- Skivan finns där, den är din. Tolka själv.
Orden är Katharina Nuttalls. Skivan är hennes nya soloalbum "Cherry Flavour Substitute". Bakgrunden är den eviga diskussionen om hur svårt det är analysera musik. Särskilt sin egen.

Finns det någon speciell miljö dina låtar växer fram eller passar extra bra i?
- Det är svårt att berätta om hur man tänker. Om ett fotografi är som ett ögonblick i tiden, så är musiken samma sak fast under lite längre tid. Låtskrivandet är en konst i nuet.
Om hon ändå måste förklara känslan så blir det:
- Ensamhet, nån slags längtan. Jag har ju en förkärlek till melankoli. Den finns där hela tiden. Men jag är glad om jag berör, sen tror jag att alla tolkar musiken på olika sätt.

Tiden i låtskrivandet är alltså nu, men när hon producerar själva musiken är det precis tvärtom, där är en typ av tidlöshet målet.
- Att inte vara specifik. Att komma bort från att låta som någonting annat och hitta egna sätt. Ibland kan musiker vilja vara nu och använda det sound som är inne just då. Då är risken att musiken inte står sig.
- Jag gillar också att blanda konstiga instrument. Det är roligt att ta in hundra mandoliner, skrattar hon på sitt oerhört avväpnande och medryckande vis.
Hon menar att folkliga ingredienser kan vara ett sätt att få bort här-nu-men-borta-imorgon-känslan i musiken.

- En annan utmaning är att inte hamna i saker man tycker om. Jag är jättekänslig när jag jobbar. Kan inte gå på bio. Inte köpa skivor. Det är så lätt att få en kick oavsett om man vill det eller inte, bli inspirerad och börja härma.
Hon förstår ändå att lyssnare eftersträvar ett visst mått av igenkännande. Den som blir rädd för att Katharina Nuttalls musik ska vara extremt konstig behöver inte vara det. Hennes musik på skivorna "This Is How I Feel" och "Cherry Flavour Substiute" är egen och vacker och ofta dyster, men mer på ett stärkande än grubblande sätt. Och den är absolut inte svår att ta till sig.

När skrivs låtarna, är klyschan om att det bara går att skapa när man är nere sann?
- Det går inte att skriva låtar när man är helt under jorden. Inte när man är glad heller. Då sitter man ju inte och skriver låtar. Då träffar man människor, fikar, lever livet. När man är deppig är man mer närvarande inombords och har större behov av att uttrycka sig. Lite som terapi, så att man kan gå vidare.
- Låtskrivandet kommer i mittemellanläget. För mig är det läget när jag är lite asocial och mår bra av att vara hemma. Jag trivs med att vara det i ett par dagar. Sen kommer skrivandet.
Hon skrattar igen och förklarar att hon ju inte ligger under sängen i ångest under den tiden, men att det ändå är en ensamhetskänsla som sätter fart på låtskrivandet.
- Men det är väldigt olika. Man kan komma på ett bra riff och inspireras av det. Tonerna i gitarren och pianot inspirerar en. Det är inte alltid sinnesstämningen.
Vad gör vi andra, vi som inte skapar, i mittemellanläget tror du?
- Ni super. Nej, jag bara skojar. Jag har funderat på det.
Vi kommer fram till att det är i det läget kulturen kanske är allra viktigast. Man kanske går på en film, gråter och låter sig svepas med, eller grunnar till en skiva.
- Jag är tacksam, glad över att ha fått den här gåvan. Samtidigt blir det ett behov som aldrig försvinner.

På "Cherry Flavour Substitute" har hon skrivit ungefär hälften av låtarna ihop med producentkollegan Lars Jonasson Rinman. Katharina öser beröm över honom, och menar att de har melankolin i det musikaliska språket gemensam.
- Det var väldigt skönt att ha Lars som bollplank. Jag kunde nog ha blivit lite galen annars. Det är egentligen lättare att producera andra, när man kommer utifrån. När man producerar sig själv är det svårt att separera sig från själva musiken.
- Det största är ändå själva låtskrivandet. Min strävan är hela tiden att skriva bättre låtar. Det är lite annat att skriva med Lars. En ny utmaning. Vi har samma referenser och influenser.  Samma språk. Och vi kan kommunicera om något så känsligt som att skriva text och musik.
Dessutom menar hon att det blivit lite av en morot att samskriva med Lars.
- Kommer han med en bra vers eller refräng så vill ju jag inte komma med något sämre.
Även om låtskrivandet är något extremt personligt är Katharina Nuttall alltså långt ifrån någon ensamvarg. Att utvecklas och utmanas är det viktiga, inte att vara ensam om sitt skapande.
- Jag har inte det där "jag-mitt-ensam"-egot. Jag jobbar väldigt gärna med andra och låter mig inspireras.
Hon har producerat andra tidigare, och kan mycket väl tänka sig att göra det igen. Men de senaste åren har den egna solokarriären gått först.
- Jag hade ett behov av att vara ego och lägga allt krut på mig själv, berättar hon och avslöjar dessutom att det faktiskt finns ytterligare en soloskiva från 2003 som inte är utgiven och som troligen inte kommer att bli det heller.

Skivorna som är utgivna ligger på det egna skivboklaget Frances. Katharina förklarar att det inte var en självklar väg att ge ut skivorna själv, men som läget är idag förstod hon att hon aldrig skulle kunna tjäna några pengar alls på sina skivor om hon lämnade ifrån sig rättigheterna.
- Nu har jag chans att tjäna lite om det skulle hända något någonstans. Men man kan inte bara vara sångare och låtskrivare om man ska ha eget bolag. Man måste vara projektledare och mycket mer därtill.
Katharina tycker att det är värt det. För att hon ska skriva på för ett skivbolag krävs att detta visar sig från sin mest generösa sida.
- Upp med degen. Fram med pengarna, uppmanar Katharina och skrattar igen.

Även om hon sagt att "skivan finns där - den är din", så menar hon inte att det är fritt att stjäla den. Den absurda situation som musiker och alla andra typer av konstnärer befinner sig i engagerar. Den situation som gör att konstnärlig verksamhet ännu inte räknas som ett "riktigt" yrke, trots att resultatet av den verksamheten finns överallt.
- Alla har det hemma. Filmer, skivor, soffor, en kopp. Så vad tror de att man håller på med, undrar Katharina med en intensiv glöd i ögonen.
- Musik och film är ju de främsta medlen för intryck och uttryck. Vi klarar oss inte utan det. Men det är bara att tänka positivt och köra på, slår hon fast och skrattar igen.
Samma dag som vi träffas på en kaffebar på Söder i Stockholm, ges den nya skivan ut i Katharinas gamla hemland Norge, "Det är inte så att jag längtar hem till Norge, men jag bryr mig ju om vad som händer där. 17 maj får man en speciell känsla". Hon är nyfiken på recensionerna, men vill egentligen inte läsa dem.
- Det viktigaste är vad man tycker själv. Det andra är bara den yttre bekräftelsen. Jag är stolt över det jag gjort. En recension är ju bara en människas åsikt. Men det är viktigt för allt runtomkring, flowet, flytet, med konsertarrangörer och annat. Men mitt hjärta är inte likadant som alla andras. Jag kan inte nå alla. Det är bara att acceptera.

Till förra skivan gjordes ett par vackra videor av Magnus Renfors, men den här gången fanns inga pengar i budgeten till visualisering av låtarna. Så varför hålla på när det är så kärvt ekonomiskt?
- För att man brinner, brinnandet, utbrister Katharina och ögonen glöder igen.
- Det går inte att komma ifrån musiken. Den är en del av mig själv. Jag kan inte ta bort den.

Låtar att lyssna på och videor att titta på finns på Katharina Nuttalls myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide