popöga-artiklar | maj 2008

Killing Mood. Belinda Kordic för sig själv.

PÅ RIKTIGT

- Det är på riktigt. Det är bara musiken. De står där med sina tre tänder kvar och bara spelar.
Killing Mood beskriver sin dröm om att sticka till Amerika och spela med något cajungäng eller "gammalt skruttigt bluesgäng". Hon är övertygad om att det skulle vara som att komma hem, rent musikaliskt.

På riktigt är den största klyschan inom musiken. Det är det man drar till med när man inte kan förklara varför man gillar den musik man gillar. För att den är på riktigt. På riktigt är också den största sanningen inom musiken. Varför ska man bry sig om musik som inte är på riktigt. Strunta i den. Det viktiga är inte tycka en massa om musik. Ägna din värdefulla tid åt musik du tycker om istället. Det brukar jag försöka intala mig själv när jag ibland utsätter mig för tramsmusik. Strunta i den. Ägna dig åt musik som är på riktigt istället. Killing Mood är på riktigt.

Killing Mood heter egentligen Belinda Kordic. Hon sjöng och skrek tidigare i rockbandet Stabb, som efter lång tids slit gav ut albumet "As It May Be" 2003. Men då var bandet i stort sett redan nedlagt.
- Då hade vi tröttnat allihop, säger Belinda när vi träffas i Stockholm.
Belinda står för det Stabb gjorde, men är inte helt nöjd med hur skivan blev. Jag tycker att "As It May Be" fortfarande håller och måste protestera lite, men hon menar att skivan kunde ha blivit mycket bättre. Hon började skriva nytt solomaterial snart nog efter Stabbs splittring.
- "Devils Robe" skrevs redan 2005.
Det är en av de starkaste låtarna som finns ute på Killing Moods myspace-sida. Liksom de flesta andra Killing Moods-sångerna är den allvarlig, dyster, vacker, vemodig och mörk. Men i hennes musik finns också humor och en enorm lys- och livskraft.

Oberoendet är viktigt för Belinda. Hon lärde sig spela gitarr flera år efter att Stabb startats bara för att inte längre vara beroende av andra. Av samma skäl är Killing Mood inte ett band. Även om hon helst spelar med kompband är hon inte beroende av det.
- Jag har spelat själv inför publik, men är egentligen ingen lägereldsmänniska, förklarar hon.
Gitarren lärde hon sig själv, liksom pianot hon komponerar på ibland.
- Det kanske tar längre tid, men det går, säger hon. Det har alltid varit så. Jag vill inte ta lektioner. Jag måste få vara mig själv till hundra procent.
Det är precis samma sak med sången.
- Jag hade aldrig sjungit innan Stabb. Jag började väl bara gorma, arg och primalig som jag var då, skrattar hon.

Om Belinda ses som musiker eller inte bryr hon sig inte ett dugg om. Till vardags jobbar hon inom hemtjänsten, och även om hon inte vill göra det hela livet är hon stolt över det.
- Det är nobelt. Dessutom får jag inspiration där. Både "Devils Robe" och "Orbit" är om och till gamlingarna.
Men det återkommande rådet hon får av de äldre är skrämmande. "Bli aldrig gammal", säger de.
Vemodet i dessa låtar har även en motpol.
- Ironin i låtar som "Just Another Love Song" där jag skjuter min karl kommer nog från Johnny Cash, ler kvinnan i svart på andra sidan bordet.

Även om Belinda ger intryck av att vara stark och egensinnig, och berättar att hon har en tydlig upprorisk ådra som gör att hon ofta bara måste göra tvärtemot vad folk tycker hon ska, kämpar hon också med sin blyghet.
- Jag har väldigt svårt att ta till mig bra kritik, blir som en tolvåring.
Blygheten kommer också fram i livesituationen, där hon inte gärna vill vara i fokus.
- När sista ackordet är slaget springer jag alltid av scenen.
Men hon lovar halvt om halvt att öva in Stabbs bästa låt "Tired", så om vi är tillräckligt många som kommer och ropar efter den på nästa Killing Mood-konsert kanske hon vågar sig på ett extranummer då.

På myspace finns även Killing Moods version av den makalöst vackra och sorgsna "Strange Fruit". Det är ju egentligen vansinnigt att ge sig på den, kastar jag ur mig. Belinda undrar förstås varför och jag försöker förklara hur att höra Billie Holiday sjunga "Strange Fruit" på något sätt fryser tiden. Det går inte att lyssna på något annat på en lång stund efteråt.
Otroligt nog verkar hon förstå mitt svammel, och nämner själv hur hakan föll i golvet när hon hörde Ralph Stanley sjunga "O Death" för första gången.
Den unike bluegrass-sångaren Ralph Stanley är också hennes drömpartner för en duett. När det gäller det perfekta spelstället är hennes vison en rökig, mörk sylta i New Orleans på femtiotalet. Eller Grand Ole Opry.
Hon vill gärna komma ut i världen och spela, har inte tänkt sig att stanna i Stockholm resten av livet, men suktar definitivt inte efter kändisskapet.
- Jag är sjukt rastlös i perioder, säger hon. En vagabond. Det finns ju en hel värld där ute.

En skiva med Killing Mood kommer att ges ut, men när och var är än så länge oklart. Material för ett album finns nästan färdiginspelat. Där har Belinda jobbat med Ronald Bood.
- Han har verkligen hjärtat på rätta stället, berömmer hon.
Belinda säger att hon är som en hök när det gäller att skriva på kontrakt. Hon vägrar bli lurad, är väl medveten om hur branschen fungerar. Samtidigt är skivbolagen idag väldigt nervösa och fega.
- De vågar inte gambla. Det ska helst sälja sig självt.
Hatkärleken till musikbranschen och all smuts i den får Belinda att ibland tappa gnistan, men hon gnistrar väldigt skarpt när hon slår fast att Killing Mood förtjänar respekt.
- Jag tycker att det här är lika mycket värt att få plats på skivhyllan som något annat.
Det tycker jag med. På riktigt.

"Strange Fruit"-versionen och andra sånger finns på Killing Moods myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide