popöga-artiklar | september 2008
LISA BOUVIER
Popmusik. Smaka på det. Vad kan man egentligen lasta in för betydelse i det ordet? Kanske att det ska vara dans och glädje och stoj, fast ändå betyda något mer än bara treminutersutflykter från verkligheten. Spralligt och sött blandat med sältan från både tårar och svett. Kanske den typ av musik Lisa Bouvier skapar.
Jag sätter mig med Lisa Bouvier en stund innan hennes konsert på Möllevångsfestivalen i Malmö, hennes nya hemstad, dit hon vid intervjutillfället precis flyttat från Lund.
Men Lisas karriär som ledare av popband går längre tillbaks. Hela vägen till Karlshamn och bandet Sheeboes.
– Vi kunde verkligen inte spela, ändå var vi överallt. På tv, på Nalen och grejer.
När medlemmarna i denna tonårssynd flyttade till olika städer, ja till och med olika länder, så hamnade halva Sheeboes i Lund. Lisa och Matilda Hjärtstam bildade där duon Lost Summer Kitten som spelar lågmäld singer/songwriter-pop. Men Lisa ville ha mer.
– Det blev tradigt att alltid sitta ner och spela. Visst är det fint, men jag vill hoppa och skrika också.
Lisa pratar snabbt och mycket, självklart uppspelt och lite nervös inför spelningen som är en aning vemodig då det är kompbandet Herrorkesterns gitarrists sista konsert inför hans flytt till Stockholm. Men hon berättar att det också beror på att hon varit ute på landet ensam i några dagar och inte träffat folk, så hon behöver prata av sig.
Överhuvudtaget ger Lisa intryck av att trivas bäst bland folk, där det rör på sig och saker händer. Och där hon själv kan få saker att hända. Som bokare på Smålands Nation i Lund har hon både plockat dit diverse popband och härbärgerat dem hemma i lägenheten. Hon har varit inblandad i det lokala popkollot och hållit piano-workshop. Lisa verkar vara den där sprudlande människan vi alla behöver i vår närhet, hon som inspirerar bara genom sitt sätt att vara och sitt sätt att säga "javisst" till allt möjligt och omöjligt.
Även om hon som Lisa Bouvier har ett kompband på scenen, så är det ändå hennes soloprojekt.
– Jag lånade en trummaskin av grannen och spelade in en ep själv. Det är jobbigt att vara beroende av andra, så nu har jag bara mig själv att skylla.
Samtidigt är hon medveten om att egenhändigt gjorda ep-skivor inte tas på lika stort allvar som cd-album på "riktiga" skivbolag. Särskilt inte av slöa musikjournalister som hellre ägnar tid åt att pilla ludd och skriva navelskådande skivrecensioner än att sköta sitt jobb och vara ute och ta reda på varifrån musiken kommer. Observera att det här är undertecknads tankar om den dåliga kvaliteten på svensk musikjournalistik, men Lisa håller med om att det känns hopplöst förlegat att ägna en halv musiktidning åt torftiga skivrecensioner.
Visst vill Lisa ändå göra en så kallad "riktig" skiva, frågan är bara vilken form den ska komma i.
– Problemet är inte inspelningen. Det går att få fantastiskt ljud för lite pengar. Frågan är bara hur man ska få ut musiken. Antingen gör man allting själv, jätteindie, eller så får man ett fett skivkontrakt.
Även i konsertformatet ser hon extrema motpoler och att karriärstegen är väldigt brant med få olika nivåer.
– Det finns en indieplatå. När man kommit till stora scenen på Emmaboda är väl nästa steg The Hives. Drömmen för mig är nog ett fullsatt Pampas på Hultsfredsfestivalen. Det är ändå dit man vill komma, till utomhusfestivalerna. Men det är kul med små, små klubbar också. Det är roligt att spela överallt. Bara det finns publik, det behöver inte ens vara bra publik. Jag skulle kunna vara på turné hela tiden.
Hon fortsätter berätta att hon själv gillar såväl mainstream-indie av det slag skivbolaget Razzia ger ut som Tom Waits. Att hon är väl insatt i Björn Afzelius låtkatalog, "lite oväntat". Att hon gärna läser biografier och funderar över de val som andra musiker gjort och de öden som drabbat dem. Och att hon har sin ponny som en skön kontrast till allt musikaliskt minglande.
När det gäller Lisas egen musik finns det egentligen ingen yttre press att den ska leda till något. All press kommer från henne själv.
– Det är ju jag som skriver låtarna. Ingen bryr sig egentligen mer än jag. Så all press som jag känner skapar jag helt själv.
Den pressen har i sin tur redan resulterat i ett rejält knippe poplåtar. Poplåtar med stort p, som är både söta och salta på en och samma gång.
Lisa Bouviers myspace-sida.
Text och bild: Urban Århammar