Little Marbles. Julia Adams och Linn Jonasson.
popöga-artiklar | maj 2008
Little Marbles. Julia Adams och Linn Jonasson.
ALLTID SAMSPELTA
Little Marbles är gatumusikantduon som började göra egna poplåtar, och som kommer ut med sitt första album under årets upplaga av Hultsfredsfestivalen.
Linn Jonasson och Julia Adams från Norrköping har ägnat en hel del tid åt att åka runt och uppträda som gatumusiker. En som fastnade för duon på den vägen var Niclas Frisk. Han tipsade sitt skivbolag om Little Marbles, och efter en del omvägar är det till slut just där som debutskivan "Vi Accepterar Mitt Kaos" ges ut.
Till en början var Little Marbles låtar ganska så skämtsamma.
- "Melon", som finns på myspace, var ett jättestort skämt, säger Linn när jag träffar duon i Norrköping.
Men de har så sakteliga börjat vänja sig vid att folk gillar låtarna och att det de gör är bra och värt att lyssna på. Och spelar på gatorna gör de fortfarande gärna. Då blir det mest covers.
- Det känns som att vi inte hörs när vi spelar våra egna låtar, funderar Linn.
- Vi gillar att skrika, menar Julia. Bob Dylan-låtar och annat.
Julia och Linn har tidigare gått i samma klass i skolan, och de blev så småningom vänner och kom på att de hade samma idéer om musik. De berättar att de kan ha lyssnat var för sig på en och samma låt och tänkt på exakt samma saker.
Little Marbles har funnits i ungefär två år och duon fungerade som ett radarpar direkt.
- Vi har alltid varit samspelta, minns Julia. Vi är aldrig oense om musiken. Fast vi skriver ju bättre låtar nu än när vi började.
Låtarna värks inte fram direkt.
- Musiken är ju vår hobby, säger Julia. Vi repar egentligen aldrig.
- Vi leker mycket, förklarar Linn.
- Oftast blir låtarna vi leker fram inte klara, berättar Julia.
- De blir aldrig klara, utbrister Linn.
- Fast vissa har ju vers och refräng som vanliga låtar, tycker Julia.
När man intervjuar Little Marbles är det lätt att tappa tråden. Är man inte uppmärksam ger Julia och Linn ett lite flummigt intryck. Att de är så samspelta som de säger bevisas av att där finns väldigt mycket intern kommunikation mellan duon som är svår att tolka för utomstående. Men bakom den färgglada ytan finns det en tydlig, om än intuitiv, känsla för musiken. En passion som kanske inte är seriös på exakt samma vis som orkestermusikerns stelt uppklädda, men ändå minst lika sann och djup. Speciellt texterna är de måna om.
- Vi älskar texter, att klura ut meningar, berättar Julia.
- Ett tag försökte vi skriva på engelska, men det blir så klyschigt och platt. Det svenska språket är intressant, man kan lägga orden så fint, tycker Linn.
- Vi har inga speciella meddelanden i texterna, säger Julia. Det handlar mest om andra människor. Men det är kul att alla kan uppfatta texter på olika sätt.
- När vi analyserar andras texter relaterar vi allting till oss, menar Linn.
- Jag hoppas att folk kan relatera våra texter till sig själva, svarar Julia.
Det är också viktigt för dem att se till att deras texter trycks på skivans omslag.
- Om vi köper skivor vill vi att texterna ska finnas med, säger de.
I Norrköping har de spelat väldigt mycket, men har inget riktigt grepp om vad folk på hemmaplan tycker.
- De flesta säger ingenting, berättar Linn och minns den kontrasterande livliga gatuspelningen i Köpenhamn.
- Folk får väl tycka vad de vill. Det är inget man kan göra nåt åt, menar Julia.
De tror sig ändå faktiskt ha fått några fans och tänker sig att den typiska Little Marbles-anhängaren nog är en tjej på 12-14 år.
När det nu kommer ut en skiva får de vara beredda på att folk kommer att tycka desto mer.
- Vi blir ledsna om nån säger nåt dumt, förklarar Julia. Men vi tar ändå åt oss av kritiken. Vi ser ju inte oss själva utifrån, så det är jättesvårt att veta. Men det är bättre att vara två. Vi stöttar varandra hela tiden. Det skulle vara jättejobbigt att vara ensam och inte ha nån att prata med.
När det gäller musiken och skivinspelningen förklarar Julia att det enda de egentligen tänker på är vad de själva skulle fastna för. På skivan finns bas och trummor pålagda, och Little Marbles kan tänka sig att spela med ett helt band.
- Men det är skönt att bara kunna ta gitarrerna och sticka iväg, tycker Julia.
- Vi vill bara spela och träffa människor. Det är jättekul, menar Linn.
Skivbolaget har de respekt för, just för att de själva fått respekt från bolaget och de människor de arbetat med på skivan.
- Vi är jämlika hela tiden, förklarar Julia. Vi kan inget om teknik och är inte jättebra på att spela. Men vi pratar hela tiden om allt, de förklarar och då lär vi oss ju.
Little Marbles gjorde en låt tillsammans med Stefan Sundström när de uppträdde på samma tillställning i Norrköping nyligen, och "Steffe" är en artist de gärna sjunger med igen. Både på skiva och scen. Laleh, Britta Persson och Miss Li (som de varit förband till) är andra svenska artister de uppskattar, utan att tycka sig vara alltför influerade av dem.
Rosa är kulören de vill ska vara tydligast av allt det färgsprakande i Little Marbles musik, och "Vi Accepterar Mitt Kaos" beskriver de som en sommarskiva, även om de vid intervjutillfället inte hört hela det färdiga albumet ihopsatt.
Visst skulle jag kunna dra till med en massa namn som ringar in Little Marbles mer tydligt än så, men det tänker jag inte göra. För Little Marbles är en av de där grupperna som är så rolig att hitta själv att jag unnar alla som gör det den upptäckarglädjen.
Några av Little Marbles sommarsånger finns att upptäcka på gruppens myspace-sida.
Urban Århammar