popöga-artiklar | september 2008
LOTTA WENGLÉN
Musik är en självklarhet för henne, och hon har fullt upp med olika konstellationer och andra musikjobb runtomkring. Men Lotta Wenglén hade nästan tänkt sig lägga av med att ge ut skivor. Då fick hon till slut fonogramstöd, så det blev ett cd-album till på det egna bolaget Margit. Och kanske blir det fler trots att hon är väl medveten om att det inte går att bygga någon karriär på försäljning av fysiska skivor längre.
Jag träffar Lotta Wenglén en varm och solig dag i hennes hemstad Malmö. Hon berättar att skivan ifråga, "In The Core", är gjord på annat sätt än hennes tre tidigare soloalbum. Låtarna är från början tänkta att ges ut en och en.
– Jag hade ändrat på tänket innan senaste skivan. Varje låt skulle kunna stå för sig själv. Men det är svårt, mp3:or står lågt i rang. Tycker att kulturrådet borde tänka om och inte bara ge stöd till fysiska skivor. Men det är samma snobberi som finns hos radion. För att få rotation måste man ge ut en fysisk skiva. Men vem ger man egentligen ut dem för? Visst är det skönt att släppa en skiva, men det går över kvickt när det är dags att betala fakturan. Det är en dålig affär nuförtiden att ge ut skivor.
Nu står inte Lotta och faller med musiken hon gör under sitt eget namn. Hennes skivetikett Margit kommer att vara kanalen för både Erika Rosén och Cecilia Nordlund när de ger ut sina album. Hon är dessutom med i både Up The Mountain, som spelar religiösa countrysånger, och partybandet Sunshine Rabbits (med Cecilia Nordlund, Petra Lilja och Carolina Carlbom).
– Det är tre helt olika stilar från tre olika rum inom mig. Att repa med Sunshine Rabbits är som en vecka på spa. Helande, en helt annan värld. Man kan koppla av det där andra och göra allt det där man inte får lov att göra. Det finns så mycket regler. Det kanske ger en förvirrande bild, för i andra änden är jag ju seriös. Men jag skiter i det. Och även om det är en kul grej så är man fullt fokuserad. För i Sunshine Rabbits spelar vi instrument som vi inte riktigt behärskar så man blir superfokuserad, fast man skulle kunna tro att det är enklast.
Dessutom har hon sin studio, har varit ledare på popkollo och jobbar gärna med att hjälpa fram yngre musiker.
– Jag har inte gott om pengar, men det går.
När det gäller det egna, relativt nykomponerade, bandet (Måns Wieslander, Magnus Sveningsson och Carolina Carlbom) är Lotta entusiastisk. Hon menar att just för att de andra är så taggade har hon också fått en nytändning, efter att ha gjort ganska mycket solo.
– Det är ju back to basics. Har saknat det där att hänga med ett band. Vi sitter bra ihop, har samma attityd, vill samma grej. De är jätteengagerade i låtarna och vågar säga till mig. Tidigare har det varit att jag frågat "är det här bra?" och alltid fått svaret "ja". Folk har ofta för stor respekt för låtskrivare. Ställer de krav blir ju jag också bättre. Det är jättehäftigt.
Självklart vill Lotta kunna ta det här bandet på en riktig turné. Men som så många musiker börjar hon ifrågasätta politiken bakom hur turnéer sätts i Sverige. Hon menar att publiken i hemstaden, där Lotta ändå är "en institution", kan vara lika svår som den i det erkänt svårflörtade Stockholm, även om det "går att väcka liv i Malmöpubliken". Att skicka runt sina album till festivaler som inte ens ids svara och tala om att de fått skivan är hon också trött på. Med tanke på att Tyskland ligger betydligt närmare Malmö än större delen av Sverige kan Lotta tänka sig att rikta blickarna utåt, som så många andra svenska musiker redan gör.
– I Tyskland betalar folk gladeligen 60 spänn för en konsert, klappar och lyssnar.
Den traditionella rockdrömmen är i stort sett borta, och Lotta sörjer den inte.
– De gamla spåren är nötta och leder bara till besvikelse. Därför är det kul att spela med sådana som varit med ett tag. Alla försöker tänka om. Gillar man att spela musik vill man ju unna sig att fortsätta med det. Så får man tjäna pengar någon annanstans. Det kan bli så mycket med musik att det står en upp i halsen. Och utanförlivet är ju viktigt för att kunna njuta av musiken. Den där vuxna biten handlar inte om att ge upp sin dröm utan om att hitta ett skönt ställe där man kan använda tiden på ett mer konstruktivt sätt. Det är inte konstigt, människor har ju jobb och barn. Även om jag är under utveckling musikaliskt hela tiden så mår jag också bra av att göra andra saker. Det ger mig mer kraft.
Med det nya bandet är Lottas musik mer hård och direkt. Något hon gärna vill visa upp. Men hon vet som sagt hur den kartelliknande svenska turnébokarvärlden fungerar.
– Jag tror på hårt arbete och att spela mycket. Det binder samman ett band. Då kan man vara mer avslappnad. Har man bara två gig om året blir de på liv och död. Då kan man bli förstörd av nervositet. Som musiker är det fruktansvärt jobbigt att inte få lov att musicera. Har ju haft kontakt med bokningsbolag. Och är du en av fem hotta brudar så får du spela. Så sliter de ut dem och tar fram en ny upplaga nästa år. Men det är inte säkert att ens de som är på tapeten kan leva på det. Det är inte lönt att ge sig in i det gamet. Vi vet att vi är bra, tough luck för er som missar det. Fixar gig själva och hoppas att de som kommer köper en skiva. Det ska i alla fall inte kosta att spela. Det ska vara kul, och man ska kunna känna att de i andra änden välkomnar en.
Det är en inställning som Lotta Wenglén är noga med att påpeka att den också måste finnas hos den som står på scenen. Som musiker måste man även vara öppen nog för att kunna välkomna publiken i sin tur.
– Man måste kunna ge någonting på scen, inte bara suga ut. Det krävs inte mycket. Lite oegoism. Att vara ärlig, inte gömma sig. Det betyder inte att man ska bli "idol". Men man måste möta folk med blicken, ge med sin energi. Smitta av sig med glädjen man själv känner när man spelar.
Lotta Wengléns myspace-sida.
Text och bild: Urban Århammar