popöga-artiklar | september 2008
MÅNS WIESLANDER
Visst går det att tänka om. Både vad det gäller vad ett band är och hur man beter sig för att sälja skivor i olika former. Måns Wieslander är en av de musiker som tänker. Och han tänker hålla på med musik länge än. Nu närmast under namnet Twin Piloda.
Måns Wieslander har hängt med i musiklivet i Malmötrakten länge, men han har aldrig fått något riktigt gensvar för sin musik utanför Skåne. Åtminstone inte i Sverige. Men även om popstjärnedrömmarna från ungdomen bleknat har han inga som helst planer på att ge upp. Med ett bra liv med familjen på landet dit han flyttat, och en studio i källaren är det snarare tvärtom.
När vi ses i Malmö ska han spela med Lotta Wengléns band där han ingår. Dessutom har Måns sitt eget projekt Twin Piloda.
– Det är de två grejorna jag har bandmässigt. Att spela med Lotta är en stor inspiration. Vi ska börja skriva ihop också. Jättekul, det känns som att vårt samarbete bara är i början av något stort. Hon är nog den mest underskattade artist jag vet.
Twin Piloda beskriver Måns som en bandgemenskap med honom själv som demokratisk ledare. "Twin Piloda" är också namnet på Måns första soloskiva från 2000. Den följdes upp med albumet "Yet", som aldrig gavs ut i Sverige.
– Istället för att göra en mäktig comeback och följa upp något som ingen känner till valde jag att kalla det nya Twin Piloda, säger Måns med ett snett leende.
– Är man soloartist tänker folk att det ska vara en viss sak. Christian Kjellvander, Mats Wilander, Måns Wieslander. Det är absurt, men det sätter gränser. Samtidigt är det aldrig bra att sitta ensam för länge. Man behöver någon som säger till att "hallå, det här har du redan gjort tusen gånger". Twin Piloda är ett ödmjukt men framåt band. Rejält. Jag kan spela med helt band eller solo utan att någon blir sårad.
Redan i mitten av 90-talet gav Måns ut några kortare skivor med Elevator Adam, ett band som kämpade på under samma tid som Brainpool blev väldigt stora.
– Visst stack det till lite i bröstet och vi undrade vad vi gjorde för fel.
Då fanns det ändå en popstjärnedröm någonstans i bakgrunden. Måns erkänner att han inte var så vuxen som han trodde på den tiden, men nu har han mognat och den lilla avundsjuka som fanns är helt borta. Han beskriver Brainpool-killarna som "underbara människor"
– Tycker ändå att Elevator Adam lyckades i vår lilla värld. Vi fick till exempel spela förband till alla våra favoritband. Men jag är en väldigt dålig affärsmän. Ja, vi var nog alla lika dåliga affärsmän i bandet. Vi skulle ha släppt fem fullängdare istället för en ep och en singel. Har säkert hundra låtar liggande. Men det är inget att göra åt nu. Jag tror inte att det riktigt var meningen att det skulle bli mer.
Nuförtiden ser Måns den något svajiga musikbranschen som mer jämlik.
– Mycket hamnar på samma nivå idag.
Solotiden följdes av bandet The Government, som aldrig riktigt kom till skott. Den verkliga ambitionen fanns inte där, samtidigt som flera av medlemmarna just då var i färd med att skaffa familj. Nu är det alltså Twin Piloda som gäller. Ett album finns i stort sett klart, frågan är bara hur man ger ut skivor nuförtiden. Måns är medveten om att tidningar och radio fortfarande kräver en pressad skiva för att bry sig, och att man ännu bör visa upp sig i Stockholm för att "existera" i vår lilla ankdamm till musikbransch.
Men Måns tar också upp Paul Westerbergs försök att sälja ett album digitalt till väldigt lågt pris som ett sätt att hitta nya vägar, funderar själv på att sälja Twin Piloda-albumet i digital form för en tia.
– 179 kronor för en cd-skiva som trillar ihop när man tar i den är sjukt. Men jag måste ta ställning mot illegal nedladdning också, även om jag låter som en gammal gubbe.
Det självklara faktum att musiker tappar sugen om de inte får någon ersättning alls för sitt slit går troligen inte att tjata om för många gånger, åtminstone så länge det fortfarande finns parasiter som inte fattar. Måns är ändå försiktigt optimistisk och tror att en lösning kommer, frågan är bara när.
Åldersfixeringen i musikvärlden, kanske särskilt inom den trendkänsliga indiepopsvängen, har han också starka åsikter om.
– Det där att nu får du inte spela mer, för nu är du för gammal. Det är som att skjuta någon i benet för att han har fula byxor! Man skulle egentligen vara hårdrockare, de verkar ha en sundare syn på allting. Jag var både och när jag var yngre, tror jag såg Depeche Mode och Iron Maiden samma år.
I dagsläget försörjer sig Måns Wieslander inte på musiken.
– Jag vill verkligen leva på min musik men samtidigt mår jag nog bra av att ha andra rutiner, funderar han.
Ett sätt att få mer ut av musiken skulle kunna vara drömmen han har om att få göra filmmusik. Helst till filmatiseringar av favoritförfattaren John Ajvide Lindqvist. Skulle det inte bli av så lär vi ändå få höra mycket musik skapad av Måns Wieslander i en eller annan form. För produktiv som låtskrivare är han, och det finns ingen anledning att tro att det kommer att ändra sig.
Måns Wieslanders myspace-sida.
Text och bild: Urban Århammar