popöga-artiklar | september 2008
MIRANDA GJERSTAD
Att sätta press på väldigt unga musiker är inget jag förespråkar. Det är nog så svårt att vara ung idag ändå, utan att påstridiga murvlar lägger sig i och hävdar att detta är "nästa stora sak". Å andra sidan har jag träffat många unga musiker som har en väldigt mogen och avslappnad inställning till musiken. Och någon enstaka gång får man lov att frångå sina principer och bara tokhylla. Till exempel när man träffar en ung musiker med just den coola inställningen, som dessutom är oerhört talangfull både som sångare, kompositör och scenartist. När man träffar en Miranda Gjerstad.
Vi ses i Malmö dagen efter att Miranda knockat mig med sitt framträdande på Möllevångsfestivalen. Det med sång utöver det vanliga, vackra och dramatiska låtar och trakterande av inte helt ordinära instrument som dragspel och tramporgel. Hennes efternamn Gjerstad är ju inte heller direkt vanligt och visst stämmer det om någon tycker det klingar bekant. Miranda har påbrå, både från mor och far. Mamma Åsa är cellist och pappa Martin pianist och kompositör, jobbar bland annat med Tore Johansson.
– Ja, ganska mycket har jag fått hemifrån, säger Miranda. Men det var ett tag som jag inte trodde att jag skulle hamna inom musiken. När jag var liten sjöng jag jättemycket. Inte seriöst, bara sjöng. Försökte också spela instrument, men gillade inte det. Sedan började jag dansa iställlet, och förnekade musiken helt. Men så slutade jag med dansen, hade inget att göra och tog upp musiken igen.
Miranda berättar att hon dansade varje dag, när hon sedan slutade blev det inga "kreativa saker" alls på ett halvår. Som att hon laddade upp inför något nytt, vilket började forsa ut runt julen 2005.
– Jag skrev kanske tre låtar om dagen i flera veckor. Jag började med gitarr. Senare kom jag på att det var roligare med piano, det passade mina låtar mycket bättre. Sedan kom dragspelet och den bärbara tramporgeln in. Den är Tore Johanssons. Han har massor av prylar så jag lånade den, behöver den mer än vad han gör.
Nu är flödet av nya låtar inte lika extremt längre. Det går mer i perioder, Miranda har haft en sådan låtskrivarperiod under sommaren när hon inte gjort så många konserter.
– Jag börjar lära mig mer och mer om musik. Tidigare gjorde jag låtar utan veta vilka ackord jag spelat. Nu är det mer medvetet. Jag trodde aldrig jag skulle tycka det, men det är faktiskt intressant att lära sig.
Även sången har förstås gått framåt.
– Jag har sjungit så himla mycket de senaste två åren så visst har jag utvecklats.
Scenvanan från dansen har hjälpt Miranda med att hitta en närvaro under konserterna som är ovanligt stark.
– Jag dansade klassisk balett och där är det väldigt viktigt med scenkostymer, så inför spelningar oroar jag mig mest för kläderna.
Spelningar fick Miranda väldigt tidigt.
– Nästan innan jag kunde ta ackord på gitarren. Det finns väldigt många bra människor här som hjälper nya som börjar med musik.
Även om hon trivs i Malmö, så har hon tänkt sig pröva vingarna utomlands också.
– Malmö är vänligt. Alla vill stötta varandra. I alla fall vad jag upplevt. Det är en bra stad att börja i. Men jag kommer absolut sticka iväg. Kanske till Berlin. Gillar den stan väldigt mycket. Fast jag tänkte försöka gå klart gymnasiet först
När jag såg Miranda uppträdde hon med en basist som enda ackompanjatör. Den sättningen är hon mest tillfreds med.
– Jag tror inte jag vill ha ett band. Jag har spelat med olika uppsättningar. Sax, trummor, bas och gitarr. Men jag blir lite stressad när det är mycket folk. Det måste vara folk som har rätt inställning. Jag är egoistisk när det gäller min musik. Musiken är verkligen min. Så det är nog bäst som det är nu, jag och en kontrabas.
Miranda lär ändå dyka upp i andra sammanhang. Är med i duon Joel & Miranda, "det är jättekul, inte lika blodigt allvar". Hon sjunger duett med Henrik Andersson i hans The Clown-projekt. Lär dyka upp som gäst i sin pappa och Tore Johanssons band och håller på att utveckla egna alter egot Toulouse. Dessutom har hon engagerat sin mamma på någon inspelning och funderar på att göra det igen.
– Det är så fint med cello, men jag kan inte bestämma om det är coolt eller töntigt att spela med sin mamma.
Det är coolt, Miranda. Definitivt coolt.
Drömspelningen har Miranda en tydlig en vision om.
– En gammal fin scen med draperier i en dunkel lokal någonstans. Det finns inte så många sådana i Malmö.
När jag frågar om hennes ambitioner blir hon mer fundersam. Tänker efter innan hon svarar.
– Ja, det är klart att det är det här jag vill göra. Vill kunna leva på det. Men då kanske man får söka sig till andra scener, teaterscener och sådant. Och visst skulle det vara kul att spela in en skiva. Men då ska den bli riktigt bra.
Även på frågan om egna influenser funderar hon länge.
– Var ska jag börja... Jeff Buckley är en ganska stor influens. Hans "Grace" är den skiva jag lyssnat mest på i hela mitt liv. Jag tröttnar aldrig, den är fortfarande lika bra.
Sedan glider hon mer in på vad andra jämfört Miranda själv med.
– PJ Harvey har många sagt, men det var nog tidigare för att jag är tjej och spelade elgitarr. Gitarrlåtarna var väldigt annorlunda mot de nyare. En del har jämfört mig med Tom Waits. Det är ingen gammal influens, men jag har börjat lyssna på honom nu.
Det kan nog vara så för många som det är för mig. Att när man väl har sett Miranda Gjerstad uppträda är det svårt att beskriva hennes musik som något som liknar någon annans musik. Då är hennes musik Miranda. Då är hon Miranda.
Miranda Gjerstads myspace-sida.
Text och bild: Urban Århammar