Moa Holmsten. Bild: Oskar Steen
popöga-artiklar | juni 2008
Moa Holmsten. Bild: Oskar Steen
RÄTT TILLFÄLLE ÄR NU
Efter många år som sångerska i metalbandet Meldrum har Moa Holmsten nu tagit steget fram med eget material. Ett kliv hon egentligen varit på väg att ta hela livet, men inte riktigt känt sig redo för tidigare.
- Musiken kom in väldigt tidigt, berättar hon när vi möts på ett litet kafé i ett grönområde i Stockholm. Jag kan inte komma ihåg någonting annat. Jag kommer inte från en musikerfamilj, men det spelades mycket musik hemma. Allt från zigenarmusik till marschmusik. Jag har inte haft så mycket andra ambitioner, lite teater, det är scenuttrycket där också. Jag kom tidigt på att jag har ett behov av att säga någonting och har aldrig avvikit från det spåret.
Hon minns ett tidningsklipp från barndomen där hon fick beröm när hon spelade klassisk fiol, och hoppas blygsamt att det fortfarande märks att hon har något att ge på en scen. Det har hon. För den som träffat Moa eller sett henne uppträda är det ingen tvekan om att hon har utstrålning så det räcker till för både små och stora sammanhang.
Men hon har alltid varit främst medlem i olika band, inte direkt ledare som i det egna projektet Moa.
- Första riktiga bandet jag var med i bildades på gymnasiet. Då man började med e-moll på gitarren började man också skriva låtar. Sedan har jag aldrig riktigt släppt det. Men det har ändå tagit tid att förstå att jag faktiskt kan göra någonting med låtarna. Det har alltid varit skönt att vara en av fyra eller en av fem i ett band. Nu får jag stå där själv och diktera med hela handen. Det blir ett helt annat fokus, händer det inget så är det på grund av mig. Jag vet inte, det kanske är en mognadsprocess, att jag inte varit redo eller väntat in rätt tillfälle. Det tar tid att komma fram till hur man vill låta.
Bandet Moa varit med om att ta längst är Meldrum.
- Nu är det som att starta på noll igen, som när man var 15. Men för Meldrum var det samma sak. Vi jobbade oss upp till en viss nivå, hade skivkontrakt, släppte två plattor och gjorde stora turnéer. Men vi fick inget gratis. Det gällde att jobba hårt och gigga mycket. Det var en nyttig skola.
Moa slutade i Meldrum i höstas.
- Lusten var inte där, och finns det ingen glädje ska man inte fortsätta. Men jag är väldigt stolt över det vi åstadkom, och jävligt ödmjuk inför det jag lärt mig under tiden med Meldrum.
Michelle Meldrum, bandets grundare, dog hastigt och tragiskt nyligen, och Moa säger att hon fortfarande har svårt att prata om det. Att hon ännu befinner sig i något av ett chocktillstånd.
Moa har inte släppt teatersidan heller. Tillsammans med koreografen och dansaren Sophia Färlin-Månsson håller på hon på att utveckla en performanceföreställning under namnet Lynx.
- Vi har pratat i flera år om göra något tillsammans. Det får ta sin tid, men förhoppningsvis kan vi ha premiär i höst. Föreställningen vänder sig mest till skolungdom. Vi har utgått från mina texter och min musik. Den handlar om livet. De eviga frågorna. Vem är jag? Vad ska jag bli?
Frågor som man antagligen aldrig slutar ställa till sig själv. Inte förrän man gett upp i alla fall.
Moa jobbar annars i studion med att färdigställa en skiva, men hur och var den kommer att ges ut vet hon ännu inte.
- Blir det på ett stort bolag med mycket pengar är det fantastiskt, men innebär det kompromisser är det inte aktuellt. Det ska låta precis som jag vill ha det. Även om det innebär att jag får starta eget bolag och släppa själv eller sälja det via internet. Vi får se. För första gången är det riktigt roligt att vara i studion. Det är säkert för att det är mina egna låtar där jag har varit med om hela processen. Från att cykla på Västerbron och sjunga på den första idén till att arra med bandet och sedan spela in.
Bandet Moa samlat ihop är "ganska fast" och består av Tony Naima (gitarr), Fredrik Haake (trummor), Makka Ingberg (bas) och Per "Ruskträsk" Johansson (saxofon).
- Jag vill att det ska vara bandkänsla där alla är involverade med sina egna uttryck, även om jag skriver låtarna. Men det började med att jag la ut versioner med bara sång och gitarr på myspace. Jag tänkte någonstans att det kanske inte blir ett band utan bara jag och en gitarr, enkelt och naket. Tony och jag har gjort några sådana akustiska spelningar. När jag väl gör en skiva skulle jag gärna göra en dubbel, en med bandet och en med akustiska versioner.
För Moa har myspace varit bra. Hon har fått fin respons och de flesta spelningarna den vägen. Men hon är ändå lite kluven till fenomenet, och framför allt till det tempo myspace uppmuntrar.
- Vi är shuffle-skadade. Det är 30-sekunderslyssningar som gäller, känns det inte direkt så går man vidare, konstaterar hon.
Moa minns hur hon själv lusläste Hole-artiklar och sedan beställde skivorna Courtney Love tipsade om. På det sättet fick hon tag på album som tog tid att ta sig in i men är fantastiska nu, som Captain Beefhearts "Trout Mask Replica".
Även om det är kul med en "plastbit" är och förblir Moas främsta forum scenen. Att spela live är grunden, och hon menar att hennes musik kan gå hem hos många.
- 70-åriga bluesgubbar kan uppskatta det. Och kidsen som är 13. Det är rena Allsång på Skansen-konceptet, skrattar hon.
Även om Moa tycker att hennes potentiella publik är "jävligt bred", så håller hon med om att musiken är bluesrotad. Men det är ju också nästan all musik som har någon sorts urkraft i sig. En urkraft som väldigt tydligt har hittat ett naturligt utlopp i form av Moa Holmsten. Och en skiva lär det ändå bli. En skiva gjord helt på Moas egna premisser.
- Även om inte allting hänger på det så kommer det att bli en skiva. Jag har gjort så jävla bra låtar att jag vill att folk ska få höra dem.
Några av låtarna går redan att lyssna på via Moas myspace-sida.
Urban Århammar