popöga-artiklar | maj 2008

Montys Loco. Anja Bigrell och Marie Eklund. Pressbild: Sara Mac Key

HAR HITTAT KRAFTEN

Hur blev det egentligen så här? När Montys Loco skivdebuterade med albumet "Guess It's Fine" i början av årtusendet var det nog ingen som kunde ana utvecklingen till vårens fjärde album, det energiska "Farewell. Mr Happy". Då var det söt indiepop, tillräckligt egen för att vara intressant, men ändå tämligen traditionell. Nu är det fortfarande vacker popmusik, fast på ett helt annat sätt. Montys Loco frustar och stånkar och växer vilt åt alla håll.

- Det handlar om att förstå vad man håller på med och varför, menar vokalisten Anja Bigrell när vi träffas i Stockholm. I början visste vi inte riktigt vad vi ville säga. Men sen har det utkristalliserats en riktning. Det har lite med åldern att göra också. Det finns inte så mycket tid att hinna säga och göra saker på, och då är det jobbigt att fortsätta dutta och smyga och tassa fram.
- Jag har väl gått från att gilla att spela harmonier på gitarr till att ... inte hata det, men tycka att det är ointressant, fyller instrumentalisten Marie Eklund i. Att tycka att det är ointressant med traditionella instrument överhuvudtaget. Därför blev det mer rytmiskt, stötigt.

- Vi kanske är ute mer efter att störa än lägga tillrätta, funderar Anja.
- Samtidigt ska det ha en funktion, tycker Marie. Man kan säga så mycket med ljud. Jag går igång på det. Industriljud, fabriker. Jag inspireras av arbete. Det är ett ganska stort steg att ta i sitt uttryck, från vanliga majackord på gitarren till att inspireras av och använda ljud som finns runtomkring. Men det får inte bli nåt effektsökeri, att man bara lägger på ljud för att det låter knäppt. Det måste kännas naturligt.
- Det är ingen regel som gäller för alla, kontrar Anja. Jag tycker att man kan få ha ljud bara för att att leka.
Marie förtydligar då att hon utgår från hur Montys Loco jobbar, och att hon absolut inte vill förhindra andra från att leka hur mycket de vill med ljuden. Hon nämner också Tape och hela skivbolaget Häpnas katalog som en inspiration för hur man kan använda ljud.
- Där är musik nånting annat än att bara lyssna på en låt.
- Nu har man mer överblick, menar Anja vidare. Kan analysera både samhället och sitt eget liv och det hjälper till i skapandet. Man har lärt sig att integrera allt mer och mer. Jag är politiskt intresserad, gillar att skriva och gillar att sjunga. Men tidigare var det svårt att veta hur man skulle ta det och annat man influerades av till sin egen musik.
- Det gäller att hitta sitt sätt tänka, fortsätter hon. Leva, må bra och välja det du vill hålla på med. Göra det som är bra och kul för dig.

Det interna samarbetet har förändrats under Montys Locos livstid.
- Ja, jättemycket, säger Marie. Speciellt låtskrivandet som Anja tagit över. Jag är mer av producent, bygger upp ljuden och har nästan inte skrivit nånting på senaste skivan. Det känns bra i och med att det ändå är Anja som framför allt på scenen.
- Det blir verkligen nånting man engagerar sig i mer, håller Anja med. Helhetstänkandet med vad man vill säga. Första skivan var mer att jag bara sjöng låtarna.
Det sättet att arbeta känner kommer de att bygga vidare på.
- I alla fall ett tag till, säger Marie. Det känns som att det finns mer att lära sig där.
- Spetsigare spetsar, mer att dra på, nickar Anja.
- Man ska inte vara rädd, bubblar Marie. Då får man en väldig kraft. Jag spelar egentligen inte trummor, men nu gör jag det live. Jag har uppfunnit mitt eget lilla sätt att spela och skiter i om nån tycker det är osvängigt. Jag blir glad av det. Det pirrar i magen efter spelningarna.
- Efter första skivan hade vi ju nån konstig idé om att vi måste ta in andra musiker för att kunna spela live, minns Anja med ett snett leende.

- Att uppfinna små saker hela tiden, jag gillar verkligen det, fortsätter Marie och menar både när det gäller hur man fixar till konserterna och ljuden på skivorna.
- Precis som att jag hela tiden vill komma på nåt nytt med rösten att leka med, konstaterar Anja. Även om det inte räknas som äkta. Jag tror inte på det där äkta. Jag kan bli allergisk mot det som anses vara ärligt. Har väldigt svårt att bli berörd av något som är tillrättalagt, även om det anses vara det naturliga och äkta. Det är skönt att kunna släppa det. Man går inte igång på att bara vara tekniskt duktig. Sen är det jättekul att lära känna rösten som ett instrument. Har faktiskt tagit några sånglektioner nu. Men det finns ingen som kan säga till mig att det här är rätt sätt att låta och det här är fel.
- Samtidigt kan vi därmed inte förvänta oss att kunna tala till alla, fortsätter hon. Men det gör inget om vissa tycker det det bara är stökigt och störande, bara andra blir berörda.
Hon nämner att en reaktion de fått är att "Farewell Mr. Happy" är en för intensiv skiva, men tycker att det inte alls gör något. Hon menar att då får man stänga av en stund, och nämner själv Wildbirds & Peacedrums andra album som en sådan intensiv upplevelse man kan behöva ta en paus från mitt i lyssningen.

De berättar att de har ett internt väldigt fritt projekt där det svenska språket ska utnyttjas, men att de inte har några direkta planer på att samarbeta mer med andra. Jesper Skarin har de spelat med länge, och han är så inkörd att han kan komma med förslag till Montys Loco. Även ljudteknikern Lasse Mårténs förmåga att reda ut alla de vilda idéerna duon odlar fram prisas.
- Annars är det ju inspirerande att folk i ens närhet skapar bra musik och gör bra skivor, tycker Anja. Jag har körat lite åt andra och det är otroligt kul. Speciellt när fler sjunger tillsammans. Det blir verkligen en jättekraft.
- Jag vill nog helst vara helt ensam och knepa och knåpa med ljuden, analyserar Marie sin egen favoritroll.

I och med att Montys Loco förändrats så mycket har de funderat på att byta namn, men tycker att folk faktiskt får acceptera att gruppen utvecklats, även om det är svårt för vissa.
- Man har ju sitt arv, slår Marie fast.
- Så är det ju i hela livet, i alla relationer, fyller Anja i. Att vissa inte accepterar att man förändrats. Man ska vara samma hela tiden. Fram till den senaste skivan har ju bilden av oss som något slags singer/songwriter-duo funnits kvar.
Musiken har förändrats, ljudbilden har förändrats ännu mer. Har då publiken också förändrats?
- Det är fler som stampar takten, tycker Marie
- Det är lite mer tjoande, säger Anja. Men det kan bero på att vi spelar mer på andra ställen än rena lyssningsställen nu.

Diskussionen om hur svårt det måste vara att våga tro på sig själv och sina idéer om man når stor framgång tidigt och framgången sedan försvinner kommer upp.
- Låt oss aldrig bli framgångsrika, skrattar Anja.
- Nej, vi ska alltid stanna i dyngan, svarar Marie.
Jag menar att de ändå har nått en viss nivå.
- Ja, det har vi ju, håller Marie med. Det är inte bara en hobby.
- Vi är ju ute och spelar i Europa och vi släpper skivor, säger Anja. Ger man musiken mycket tid så ger den mer tillbaks också. Då kan man slappna av i den på ett annat sätt.

Den första Montys Loco-skivan kom ut på MNW, det svenska skivbolaget som via nya ägare fick hybris, skulle börsintroduceras och självklart totalhavererade. Duons nuvarande etikett NONS, som då var involverat med MNW, lyckades överleva kraschen.
Anja menar att här finns ett mycket mer långsiktigt tänkande, bolaget förväntar sig inga snabba framgångar. Hon ser positivt på att hela samhället kanske måste börja anlägga ett längre perspektiv på allting, med tanke på klimatfrågan, de begränsade naturresurserna och annat. Hon menar att det mer långsiktiga tänkandet faktiskt kan förändra människor på djupet.
Marie är fortfarande inne på fabrikerna och ljuden därifrån som hon tidigare förklarade sig gå igång på.
- Jag skulle vilja ha en hel vägg med foton på fabriker, drömmer hon.
Lite så är nog Montys Locos musik när man tänker efter. Den existerar i en alldeles egen liten värld, med egna ideal och egna drömmar. Samtidigt är den både en tydlig kommentar till och en aktiv del av samhället utanför.

Några stötiga popsånger att stampa takten och tjoa till finns på Montys Locos myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide