popöga-artiklar | juli 2008

Nathalie Stern.

KÖR FRÅN HJÄRTAT

Nästan tio år har gått. Tio år sedan Nathalie Stern lämnade Västerås, Stockholm och Sverige. Lämnade det då nyligen upplösta Candysuck bakom sig för att finna ett eget uttryck. Destinationen blev Newcastle i nordöstra England och där finns Nathalie fortfarande kvar. Förutom just då jag träffar henne, då är hon på besök i den gamla hemstaden Västerås.

Candysuck gjorde avtryck i det svenska indierocklandskapet under mitten av 90-talet. Nathalie skrev inte så många låtar till bandet, och menar så här i efterhand att Marit Bergman var den mest drivande i gruppen. Hon är ändå mycket glad över tiden med bandet, men minns den också som en ganska förvirrad period.
- Det var en fantastisk tid. Jag upptäckte mycket politiskt, blev feminist, vegetarian. Det är mycket från den tiden som präglat mig. Jag skulle nog inte hålla på med musik om det inte vore för Candysuck. Och om jag inte skulle få hålla på med musik skulle det vara synd om mig. Det som började i en sunkig replokal var genuint då, och det är genuint nu. En annan kul sak är att jag fortfarande har kontakter med många, att vi byggde ett nätverk som fortfarande består. Det var inte bara ett tonårspåhitt. Men visst var vi unga, och visst snurrade det mycket tankar. Jag befann mig i ett konstant förbryllat tillstånd, och betedde mig ibland på ett sätt som jag egentligen inte ville göra. Nu är jag mer mogen och självsäker.

Den självsäkerheten har gjort att Nathalie numer vågar uppträda helt själv, liksom med sitt band Lake Me, ett band som gav ut albumet "Solace" 2005. Men även Lake Me började som ett soloprojekt i början av 2000-talet.
- Efter Candysuck fanns det inga förväntningar. Jag älskade fortfarande musik, ville fortsätta skriva och utforska mig själv. Jag gjorde några solospelningar, men tyckte inte om det alls. Hade aldrig uppträtt själv tidigare och fick nästan panik. Dessutom skrev jag alltid låtarna för gitarr och trummor.
Så småningom fick Nathalie kontakt med en cool tjej som spelade trummor. Det var Lucy Hammond som nu är andra halvan av Lake Me.
- Sedan dess har det rullat på. Vi har turnerat i Tyskland tre gånger, Schweiz, gjort en USA-turné på fem veckor och faktiskt varit i Sverige också. Det är otroligt skönt att bara vara två. Jag gillar snabba resultat.

Jag kastar ur mig den urkorkade frågan om de inte skulle vilja spela med ett "helt band" ibland och får en mild men bestämd tillrättavisning från en leende Nathalie.
- Vi ÄR ett helt band.
Hon har överseende med mina fördomar om vad ett popband är och utvecklar resonemanget.
- Musikaliskt fattas det ingenting, live är det många som blir förvånade av att det låter så fullt och komplett.
På nästa Lake Me-skiva kan hon däremot tänka sig fler instrument, och vill också ha en utomstående producent då, gärna Peter Brewis (Field Music, The Week That Was).
- Jag vill att det ska vara välproducerat. Inte jättepoppigt, men låta så bra som det går. Jag vill att han ska komma med förslag, jag är inte stolt så. Jag är ingen producent och jag litar på honom.

Nathalie berättar att det finns "fantastiskt många" bra musiker i Newcastle, att alla känner alla och det är lätt att få hjälp. Hon menar också att den gamla industristaden har börjat förvandlas till en modern stad med stort kulturutbud och framtidstro.
- Jämfört med Sverige är det en helt annan känsla, en annan atmosfär. I Sverige kändes det alltid som om jag hade missförstått någonting med hur man skulle bete sig när man umgicks. Det där reserverade. Här umgås man på ett helt annat sätt. Men det är klart att jag hänger med en minoritet, mest musiker. Det är stor skillnad på folk jag jobbar med och folk jag umgås med. Och England känns fortfarande nytt, här kan jag skapa min egen tillvaro istället för att passa in i redan existerande mönster.

En del av den skapelsen är Nathalie Sterns soloprojekt, som faktiskt började med att hon saknade delar av sin bakgrund i Sverige.
- I Västerås gick jag i musikklass och jag sjöng i körer. Jag ville ha en sådan kör här, men hittade ingen. Jag kände att jag måste få sjunga de traditionella svenska sångerna, de vackra sommar- och luciavisorna. Så jag funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag starta en egen kör? Skulle jag översätta texterna? Men så såg jag en solospelning med Rose Kemp, hon använde en loop-pedal för att kunna sjunga harmonier med sig själv. Då kom jag på att det är precis det jag vill göra.

Så Nathalie startade en kör. Med sig själv, via en loop-pedal som egentligen främst är till för gitarrer.
- Jag älskar stämmor, så jag började leka med loop-pedalen. Det gick lätt och naturligt och resultatet blev tillfredsställande. När jag började med det släppte proppen. Jag hade en massa i mig och när det här funkade började det flyta på igen.
Nu har Nathalie börjat skriva eget solomaterial. Också på gitarr, även om rösten är basen.
- Jag var tvungen att inse att jag är bättre på att sjunga än på att spela gitarr. Att jag har ett verktyg som jag är bra på, så då vill jag förstås utveckla det. Experimentera och blanda med traditionellt skrivande. Det är kul och givande att kunna jamma med mig själv. Grejen är att jag kan göra precis vad jag vill. Behöver inte stå till svars för någon. Med bandet är det mer genomtänkta låtar. Sologrejorna bygger på kreativititet och energi, är en kanal, ett utlopp för mig. Det får växa fram organiskt.

Hon strävar efter att uppnå känslan hos artister som Bon Iver och Iron & Wine utan att kopiera. Hennes lek med röst och loop-pedal och den känsla det frammanar ska förhoppningsvis även leda till att hon når fram till en helt annan grupp lyssnare än den vanliga.
- Jag ska jobba lite som musiklärare med autistiska barn och deras lärare. Det ska bli intressant, vissa av barnen gillar inte ens musik. Kommer in med hörselskydd.
Lyckas Nathalie nå fram till några av dessa barn är det antagligen det största erkännande hon kan få som musiker. Det vanliga sättet att mäta framgång är hon i alla fall inte särskilt intresserad av.
- Vad är det egentligen? Behöver man det? Visst, man kan inte veta säkert om låtarna är någorlunda bra förrän en publik reagerar. Men man måste våga lita på sin instinkt. Hålla fast vid sin egen tolkning och vision. Det finns inte i mig att passa marknaden, forma mig efter systemet. Det måste komma från hjärtat.

Den som vill ha smakprov på vad Nathalie Stern sysslar med kan gå till hennes myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide