popöga-artiklar | juni 2008

Sara Kin. Skiva ett som sAra plus skiva två som kiN lika med skiva tre som sAra kiN.

EGENSINNIG, INTE KONSTIG

Första skivan gav hon ut ut under namnet Sara. Den andra, "The Zombic Hunch", som Kin. Nästa album kommer troligen ut under namnet Sara Kin, eller sAra kiN som hon vill att det ska stavas.

Material till den kommande skivan finns i överflöd berättar Sara när vi träffas i Stockholm. Däremot är det inte klart vilket bolag som ska ge ut skivan. Första skivan gavs ut på det lilla alternativbolaget Slasks sidoetikett Some Pearls, och efter att ha tröttnat på att det inte hände något på de större bolag Sara senare hade både kontakt och kontrakt med startade hon och Håkan Folkesson det egna Blomkraft. Håkan och Sara har samarbetat från starten och delar inte bara skivbolaget utan även studio.
- Håkan är som min grundpelare och bror, berättar Sara. Visst har jag kastats ut i andra sjöar och jobbat med andra producenter, men det blir aldrig lika bra. Jag vill helst bara vara i studion och göra musik, och det vill Håkan också, så då är vi ju där.
Hon berättar att hon provat att vara mer av en frontfigur för andras musik där de bestämt vad hon ska sjunga och exakt hur, men att hon inte mår bra av det.
- Det kan verka kul när man gör det, men efter några veckor brukar jag inte kunna sova. Får ångest. Jag måste få göra det jag själv älskar. Jag är för egensinnig för att bli styrd av andra.

Men Sara och Håkan är inte alltid ense de heller. Särskilt inte när det gäller att välja ut låtar till nästa skiva.
- Vi har kanske 50 låtar vi tycker har potential. Vi måste sålla ut så att de blir grymma tillsammans. En helhet, en egen tavla. Men vi kommer inte överens om vilka som ska vara med. Tycker olika hela tiden, tilltalas av olika saker. Slåss och bråkar. Kanske är de låtarna bäst som båda kan enas om, funderar hon.
Jag, som inte behöver bry mig om vad det kostar att ge ut skivor, tycker att nästa Sara Kin-album ska bli en dubbel där de sätter ihop varsin skiva. Då kanske en del låtar kommer med dubbelt upp, men i olika versioner, och en del blir helt olika. Skulle vara oerhört spännande att höra, men är säkert dyrt.

Sara håller med om att debuten var ganska svår att ta till sig.
- Den var som mitt konstprojekt, det var jag som skulle fläkas ut, alla mina karaktärer, alla konstarter skulle vara med, musik, skådespel, konst, performance. Senare har jag kommit på att popmusik ju går ut på att kommunicera. Det är inte så lätt, jag kan vara världsfrånvänd. Samtidigt kan det vara kul att följa popramarna, om man gör det med integriteten i behåll. Det kan vara lättare att måla med bara några kulörer, istället för att använda alla färger som finns. Och man kan ju bryta mot reglerna, men då måste man först behärska popformatet. Jag har förmildrat mitt uttryck, mjukat upp och rundat av.

- Jag vill ändå ha en helhet, där det sagoland jag bjuder in lyssnaren till hålls ihop på något sätt. Min röst binder ju samman, men även låtarna ska hålla ihop så att den som kommer till min värld känner sig trygg och välkommen, säker på att den världen inte helt plötsligt förvandlas till en annan.
Sara berättar att hon fått en hel del kritik för sin relativt ljusa sångröst, speciellt från kvinnor. Hon är självklart för feminism, men menar att de mer rabiata feministerna är extremt lagomsvenska på så sätt att de vill att allting ska vara homogeniserat, format efter normen.
Enligt den normen är en ljus röst lika med en undergiven kvinna, ett våp. Men den som tror på sådant nys och som någon gång får chansen att träffa Sara Kin lär få sina fördomar rejält omruskade. Hon är en kvinna som verkligen lyser av vilja. Det märks också på de elektroniska versioner av svenska visor som finns på en digital ep kallad just "Svenska Visor + Elektronik".
- Är inte uppgiften man har att tolka gamla visor, inte trampa på i samma fotspår, utan berika traditionen, säger Sara med ett tonfall som gör klart att det inte är en fråga hon ställer utan ett uttalande hon gör.

Under namnet Sara Solblomma har hon också gjort barnskivan "Ruskigt Bra!", som inte heller den hittat något skivbolag än så länge.
- Jag skrev alla texter och Joakim Simonsson musiken. Sen spelade vi in på två dagar. Vi måste göra den färdig. Den är jättefin. Den har en lite filosofisk underton, är inte någon ytlig barnskiva om plast-Barbies. Den handlar om ensamhet, utanförskap, längtan efter kärlek, riktiga saker. Jag tror på något djupare för barn. Något att få tröst av, styrka från.

Sagolandet Sara berättade om vill hon väldigt gärna få möjlighet att återskapa under konserterna. Då med dockor på scenen. Sara jobbar med dockteater, och håller på att lära sig tillverka dockor.
- Jag skulle vilja ha en egen verkstad, har en massa dockor i lera hemma i min värld, skulle vilja bjuda in fler till den världen, säger hon och berättar drömmande att forumet för den inbjudan skulle vara en fin teaterscen.
- Jag ser det framför mig. Det ska vara en mer visuell upplevelse där jag blandar olika moment, integrerar olika konstformer. Jag sitter på golvet. Munkar ska det vara. En massa dockor. Olika väsen.
Sara säger det med sådan övertygelse att man inte tvivlar ett ögonblick på att drömmen kommer att bli sann någon gång. Men först ska den nya skivan komma ut, troligen i höst. Endera på något bolag som är vaket nog eller på den egna etiketten. En skiva med Sara Kins musik gjord efter eget sinne, precis som musik måste vara för att betyda något, men ändå inte svår om man bara ger den en chans.
- Det är pop, inte konstigt, avslutar Sara.

Prov på Sara Kins musik, hennes vistolkningar och länk till barnskivan finns på hennes myspace-sida.

Urban Århammar

A Nordic Music Guide