Sofia Lilly Jönsson. Pressbild: Simon Groth
popöga-artiklar | maj 2008
Sofia Lilly Jönsson. Pressbild: Simon Groth
KAN GE TRÖST
- DIY är bra, men jag tackar inte nej till att använda en symfoniorkester. Det finns inga musikaliska skäl att vara "indie". Men det är värt att bestämma själv.
Så säger Sofia Lilly Jönsson, aktuell med debutalbumet "Little Armies" på egna etiketten Fayr. Det är en lågmäld och vacker samling sånger, som ändå är intrikata nog att ha fler bottnar. Låtarna är skira, men där finns också mörker och djup. Sofia berättar vidare att hon ibland längtar efter att få möjlighet att skapa en större och snyggare ljudbild. Speciellt som hon själv är uppvuxen under 80-talets albumera där artister som Peter Gabriel och Paul Simon gjorde extremt genomarbetade skivor.
Själv har Sofia hittat sitt tempo.
- När jag gav ut min första ep var reaktionen "vad långsamt det är". Men det var ju min naturliga puls. Sen försökte jag skriva poplåtar, men det blev inte jag.
Att ge ut skivan på egen etikett är hon nöjd med, men även om hon hittat sin puls i låtarna vill hon gärna dra upp tempot när det gäller skivutgivning.
- Jag vill ganska snabbt gå vidare. Den här inspelningen har skett organiskt, ganska långsamt. Ju längre man håller på med det, desto mer självkritisk blir man och vill fila mer på detaljerna. Nästa skiva får inte ta lika lång tid.
Hon jämför åter med 80-talet och hur man då var tvungen att vänta på att få skivkontrakt. Det behövs inte idag, och hon rekommenderar den som är driftig att starta eget bolag.
- Det är kul att vara med i varenda del. Om man tycker om att fixa med loggor och allt runtomkring kan man lika gärna ha eget skivbolag.
Däremot är Sofia skeptisk till hela musikbranschen, och hon är inte särskilt intresserad av något stort genombrott. Kändisskap är inget hon eftersträvar, Sofia har absolut inget emot att stå i skuggan och låta musiken tala.
- Endera blir man hajpad eller inte uppmärksammad alls. Min önskan att få stå i strålkastarljuset var starkare för tio år sen. Jag är ganska nöjd med att ligga lågt. Det är ju ingen pop jag sysslar med. Det är mer nattmusik. Filmmusik. Musik som kan ge tröst.
- Jag skulle inte vilja vara i Håkan Hellströms kläder. Det där att bli igenkänd rent fysiskt, att alla känner igen en. Då föredrar jag The Knifes sätt att gömma sig bakom masker och försöka nå ut främst med konstverket. Samtidigt förstår jag ju att det är människan bakom musiken man är intresserad av att få veta mer om.
Inte heller det att möta en publik via konserter är något absolut krav för Sofia. Åtminstone inte i nuläget.
- Att spela ensam är jättekänsligt. Jag vill ju inte att folk ska prata. Då är det meningslöst att spela. Jag gör ju ingen bakgrundsmusik. Det blir för jobbigt om ingen känner igen låtarna. Om jag ska åka nånstans och spela måste några känna till musiken, så att konserten blir en form av kommunikation.
Hon går inte heller själv så ofta på popklubbar.
- Det blir mer att jag sitter hemma och lyssnar på konserter från Berwaldhallen i P2 istället. Bach har alltid varit lika naturligt att lyssna på som popmusik för mig.
Sofia tror ändå på popmusikens framtid. Att den är på väg mot något nytt.
- Jazzen har ju blivit konst. Även popmusiken är på väg att bli något annat. Den närmar sig andra genrer mer. Musik som bara odlar sig själv blir urvattnad. EST lever ju inte i ett jazzvakuum, Beatles tog in amerikansk rock och Bach upprörde med att använda överraskande influenser. Men man ska inte planera att göra något genreöverskridande, något "jazzigt". Då blir det inte bra. Det måste komma naturligt.
Hon kan tänka sig att sätta ihop ett band att spela med, men är noga med att det måste innehålla rätt människor. Ett felkomponerat band kan dränka musiken, menar hon. Själv har hon inte den bakgrunden att spela i band. Men musiken fanns ändå alltid hemma med en pappa som var pianist, och skolan var full av sång då Sofia gick i Adolf Fredriks Musikklasser.
- Där sjöng alla hela tiden, så jag tänkte inte på det, att det var något speciellt med att sjunga.
Brittisk folkpop är en av hennes influenser. Arvo Pärt finns där, liksom Joni Mitchell. Men än viktigare har Elvis Costello varit.
- Jag började med cello när jag var 17. Jag hörde en Elvis Costello-skiva och han hade cello på den, så det skulle jag också spela.
Det var också som cellist hon sökte in på en folkhögskola. Hon spelade Beatles "Blackbird" och sjöng till, som en extragrej.
- Det visade sig att det var sången som gjorde att jag kom in.
Hon vill gärna använda sig mer av sång och körer i sin musik, och tycker att det är dags att jämställa rösten med andra musikinstrument, då det ligger minst lika hårt jobb bakom att skola sin röst som att lära sig spela ett instrument.
- Många tror att det bara är talang. Särskilt när man är sångerska. Ingen föds ju med att kunna spela klarinett, men många verkar tro att man föds med att kunna sjunga.
Sofia är välutbildad inom musiken och musikvetenskapen. Hon har ägnat sig åt både folkmusik och klassisk musik, och har själv upptäckt genreöverskridande likheter som hon gärna vill utveckla och använda i framtiden. Att Sofia rör sig i olika världar gör också att hon ibland får agera försvarsadvokat.
- Jag får försvara alla läger. Det finns många fördomar, säger hon. Inom det klassiska finns det fördomar mot all musik som inte är noterad.
Sofia menar att likheterna ändå överväger, och nämner Paul McCartney som ett exempel. Även om han inte har en musikakademisk bakgrund har han förstås skaffat sig ett hum om grunderna på praktisk väg.
- Det är precis som ett verbalt språk. Man kan ju grammatiken, sen kan vissa förklara den.
Inom popvärlden existerar det romantiska myter om att man inte behöver kunna så mycket, utan att det är känslan som ska styra. Sofia menar att skapandeprocessen ändå i stort sett är densamma för alla.
- Den stora skillnaden mellan att vara proffs och amatör är att lära sig att rensa ut det som inte är bra, förklarar Sofia. Man lär sig att slänga jättemycket.
Det avgörande steget för Sofia själv var just att hon började skriva egen musik.
- Den stora skillnaden kom när jag började skriva låtar själv. Det är det roligaste och viktigaste för mig. Att göra andras låtar är kul, men inte lika centralt. Det är magiskt när man kommer på det. När man sedan spelar försöker man alltid återskapa den magin.
- Det är häftigt att skriva egen musik, förstärker hon entusiastiskt. Ingen kan säga att man gör fel. Det är en skön känsla, att själv styra.
Sofia har dessutom agerat arrangör, hon har skrivit om musik och kan tänka sig en roll som inte enbart är musikerns.
- Det måste finnas en kulturkritik. Det är kulturen som gör oss till människor, den är oerhört viktig, slår hon fast men är ändå beredd på att bli reducerad till "en tjej med gitarr" i ytliga recensioner.
- Jag kan tänka mig att jobba med kulturadministration igen. Hela processen med kulturpolitik är intressant, funderar hon vidare.
Men hon kommer nog ändå aldrig att släppa det egna skapandet.
- Det enda jag aldrig tappat är musiken, säger hon med eftertryck. Den största drömmen när man var 20 år var att göra en skiva. Nu har jag en inre ljudbild, en massa idéer om vad jag vill göra. Så jag kommer säkert att fortsätta göra skivor. Men det är inte den enda idén jag har om livet. Samtidigt är det kul att ha gjort en skiva som är ett föremål, något att hålla i handen.
Sofia är väl medveten om att "Little Armies" troligen inte kommer att dra in några stora pengar.
- Det är ju ingen rik bransch, säger hon och menar att det därför är ännu viktigare att betala för musiken.
- Musiker får hanka sig fram, och visst har man själv valt yrket. Men man behöver ju inte straffas för det.
Hon tror ändå på en framtid för albumet. Att hits blir det man laddar hem, och att albumet lever vidare som en subkultur där helheten och relationen till musiken fortsätter att betyda något.
Med rätta tror hon också på sig själv. På sitt lugna och övertygande sätt säger hon:
- Det kommer säkert att gå bra. Om man ger det lite tid.
Smakprov, bl a Sofia Lilly Jönssons version av The Smiths "There Is A Light That Never Goes Out", finns på hennes myspace-sida.
Urban Århammar