popöga-artiklar | maj 2008

The Indecision Alarm. Micke Fritz, Geir Pedersen, Niklas Karlsson och Mathias Andersson.

FORTFARANDE VÄRT DET

Två skivutgivningar har det redan blivit, och en egen fullängdare är nästa steg. Just när detta skrivs ger sig dessutom The Indecision Alarm ut på sin tredje turnésväng i Europa. Punkbandet från Katrineholm är ett levande bevis på att det går att hålla igång sitt band, trots att familjeliv och heltidsjobb kräver mycket tid. I alla fall så länge replokalen inte sprängs i luften.

Samma dag som vi träffas i sörmlänningarnas hemort har man nämligen hittat en granat i närheten av replokalen, så hela området är avspärrat och bombteknikerna kallas in. Senare visade det sig att granaten inte var skarp, men faran för musikhuset där The Indecision Alarm håller till är inte över. I Katrineholm har man nämligen dragit igång ett klassiskt storhetsvansinnigt projekt som påstås ge massor av jobb till den lilla sömniga staden. Ett projekt som i längden kan hota musikhuset Inferno med replokaler, scen och studio. Just den studio där The Indecision Alarm spelat in sina tidigare skivor, en egen ep och en split-cd med Enemy Alliance.

Tre fjärdedelar av The Indecision Alarm, Micke Fritz (gitarr och sång), Geir Pedersen (bas och sång) och Mathias Andersson (trummor) var tidigare med i Adhesive. Det var ett band som kom fram under skatepunkvågen på 90-talet, men som snart nog gick vidare mot en hårdare men fortfarande melodiös stil, och gjorde ganska mycket väsen av sig. Även om The Indecision Alarm är ett helt nytt band hörs förstås rötterna.
Niklas Karlsson (gitarr och numer även sång) är den ende utan punkbakgrund. Han berättar att han blev uppraggad när han spelade med sitt coverband.
- Jag hängde på. Skulle säkert ha tackat ja till ett countryband bara för att det är så roligt att spela. Adhesive kände jag till, men jag har aldrig lyssnat så mycket på punk tidigare. De försöker utbilda mig, och det mesta de kommer med är bra, bara man får lyssna på det.

Micke Fritz är den som kommer med grundidéerna till låtarna som sedan smälts ihop till ett färdigt resultat där alla är delaktiga. Han menar att Niklas historia är bra för bandet.
- Det är roligt att Niklas kommer från en annan bakgrund. Det bidrar med lite nya tankar. Vi andra är ju hopplöst förlorade i punken.
- Jag är en lätt människa att ha att göra med, funderar Niklas. Annars kan det nog vara lite svårt med tre som känner varann så bra.
- Men Niklas är ju inte någon ersättare, menar Geir.
- I det här bandet var vi alla lika nya när vi började, håller Micke med.
- Och vi tre försöker att inte älta det gamla, förklarar Mathias.
- Det gör inte så mycket, jag tycker bara att det är kul att spela, kontrar Niklas.
Just glädjen i att få spela är hela grunden till The Indecision Alarms existens, det kliade helt enkelt för mycket i fingrarna för att de skulle kunna låta bli att börja igen.
- Men vi var överens om att starta något nytt, minns Micke.
- Vi ville inte återuppliva liket, dundrar Geir. Även om det fortfarande är samma gata som vi springer på.
- Vi känner ju bara till ett sätt att göra musik tillsammans på, konstaterar Micke.

Den första epn är ändå på sätt och vis ett arv efter Adhesive. Skivbolaget Tic Tac Totally ville nämligen återutge Adhesives plattor. När det inte var genomförbart och bolaget fick höra att det fanns ett nytt band var saken klar.
Den första fullängdaren kommer att ges ut på samma vis som split-cdn med Enemy Alliance, genom att en rad olika småbolag delar på utgivningen och sköter den i sina respektive länder. Ett smidigare sätt än att vara bunden till ett skivbolag och ett förlag.
Det är fortfarande viktigt att ge ut fysiska skivor, men inte lika avgörande.
- Skivor har inte samma genomslagskraft, tycker Geir.
- Det är inte lika viktigt, men naturligtvis vill man släppa skivan, menar Micke.
- Det är mycket viktigare att göra skitbra livespelningar, slår Mathias fast.
- Men när vi gör en fullängdare och är nöjda med resultatet ska den nog komma på vinyl också, säger Niklas och visar att han lärt sig punkscenens svaghet för det formatet.
- Kvalitetsmässigt har vi höga mål med skivan, avslöjar Micke. Det är klart att vi vill göra bästa jävla melodiska punkplattan.

Nu åker bandet alltså ut på sin tredje sväng i Europa. De fyra är väl medvetna om att varken sovplatser, mat eller arrangemang lär vara tiptop på alla ställen. Så jag undrar om det verkligen är värt att dra ut på ännu en turné.
- Det är det som är det jävliga, svarar Micke. Att det fortfarande är värt det.
- Det är svårt att förklara, funderar Geir. Det är ingen egogrej.
- Det är ett privilegium att ha förmånen att dra iväg och spela för människor som betalar för det, förklarar Micke. Att få träffa människor som bor långt bort och komma fram till att vi ändå är ganska lika.
- Man är tacksam att få komma iväg, säger Mathias med tanke på att det krävs rejäl planering och att både kompledighet och semesterdagar används till punkturné.
- Det är värt det fast att man vet att det är jobbigt med de sega resorna, fortsätter han. Det räcker med att någon lämnar en liten kommentar på myspace.
- Jag skulle inte byta bort det, säger Geir. Men mycket beror på arrangörens inställning. Hur man blir bemött.
- När en spelning sitter som handsken är det värt tusen mil även om man bara spelar för 25-30 personer, tycker Micke.
- Man träffar rätt ibland, tycker Niklas och minns känslan när bandet spelade i Norge och det stod tre killar längst fram och kunde texterna.

The Indecision Alarm har profilerat sig tydligare utomlands än hemma.
- I Europa är det en sån jävla boom, säger Geir. I Österrike och Tyskland finns det massor av politiska band. Mycket spelningar, även om det inte får så mycket uppmärksamhet. Även om det finns mycket sjukt i Europa måste vi vara en motpol till USA.
- 90 procent av våra textar speglar orättvisor och kan klassas som politiska. Vissa saker förtjänar uppmärksamhet. Men det är ändå helt okej att bara gilla musiken, avslutar Micke.

Några punkgranater till låtar finns på gruppens myspace-sida.

Urban Århammar

Anormus Sörmland | A Nordic Music Guide