Tony Naima. Han gör sina skivor lite då och då. Bara någon puttar på.
popöga-artiklar | maj 2008
Tony Naima. Han gör sina skivor lite då och då. Bara någon puttar på.
BEHÖVER EN KNUFF
Två skivor har det blivit så här långt för Tony Naima. Dels den helt egna "Imprints". Dels "Dismember", döpt efter det klassiska death metal-band Tony Naima & The Bitters tolkade på den skivan. En ny skiva med The Bitters finns inspelad och kommer att ges ut så småningom, då på Renskalla Records, det bolag som Tony och ett stort kompisgäng startat ihop för att kunna ge ut sina olika egna grupper.
- Där kan vi som är inblandade ge ut det vi vill ge ut. Så får det gå som det går. Vi vill bara ge ut musik, berättar han när vi träffas i Stockholm, Tonys hemstad sedan tiotalet år.
Tony själv har en avslappnad hållning till musiken, speciellt karriärdelen av den.
- Jag har varken som vision eller ambition att ha det som heltid. Det är skönt att ha kommit till insikt om varför man håller på. Man blir fri i själen.
När debuten "Imprints" kom ut ledde den inställningen till en kulturkrock. Tony var redan från början inställd på att den Tony Thorén-producerade plattan aldrig skulle bli någon storsäljare, medan skivbolaget tänkte sig att tjäna pengar.
Tony medger att han själv varit inne i "stressgrejen" med förhoppningar, men har samtidigt med sig arvet hemifrån Härnösand med musik på ett helt annat plan där den enbart är till för eget bruk, helt utan tanke på karriär.
- Man kan ju undra vem som har njutit mest av sin musik, funderar Tony. Farsan som spelar dragspel hemma i köket med sina vänner eller jag.
Även myspace använder Tony väldigt avslappnat. Inte främst som ett sätt att marknadsföra sig själv genom att skaffa tusentals "vänner", utan mer som ett forum där han presenterar musik av olika slag för sina riktiga kompisar.
Att Tony har den inställningen är väldigt avväpnande, men ibland kanske det går för långt. När Tony hävdar att han nog hellre lägger musiken på hyllan än slutar titta på hockey vill jag gärna protestera. Att han har talang för både låtskrivande och framförande av låtarna är tydligt för den som hört skivorna. Och hans sångröst är av den typ som mycket väl kan bli både starkare och mer känslig med åren.
- Att jag började sjunga var väl på grund av det klassiska, berättar han. Man hade startat ett band och det var ingen annan som ville sjunga.
Någon större risk för att han slutar med musiken är det nog ändå inte. Även om han har svårt att sätta någon etikett på sin musik, "stilen är egentligen vilka instrument man använder, det är ju melodin som är viktig", beskriver han den kommande skivan som "gubbig".
- Även om det är en poplåt från början låter det gubbigt när vi spelar, funderar han och avslöjar sedan att Tony Naima & The Bitters är ett långtidsprojekt.
- Den bästa skivan har vi tänkt spela in när vi är 60, så det blir ju en massa låtar fram tills dess.
Åtminstone om någon knuffar på.
- Det kan vara nyttigt för mig att någon kommer och säger till mig att på torsdag ska låten vara klar. Annars kan det ta ett halvår till, man går in i det och ändrar och ändrar. Har säkert 300 låtar som inte är färdiga, och många blir nog aldrig klara.
Men även myterna om låtskrivarkonsten vill Tony sticka hål på.
- Jag tycker inte att det är så svårt. Jag är mer impad av en riktigt bra hockeyspelare. Att göra låtar kommer sig av samma behov som att vissa målar tavlor eller snickrar stolar. Det trevligaste är ju att göra något. Sen vill väl alla visa upp det man gjort. Då är det en enkel kombination att få ihop, att spela det man själv gjort. Att stå på scen är ju också jätteroligt.
Nu blir det inte så mycket spelande med Tony Naima & The Bitters den närmaste tiden, eftersom två av medlemmarna, Torbjörn Gjers och Kalle Gustafsson, också ingår i Lapuma. Ett band som precis släppt skiva och lirar på en hel del festivaler i sommar. Tony själv finns med i Moa Holmstens band och har spelningar med henne lite då och då.
Om första skivsläppet blev lite knepigt med de olika förväntningarna bolaget och Tony själv hade, så var Dismember-skivan desto lättare. Tony beskriver den som "en fröjd att göra". Den kom ut som en kul grej på ett metalbolag som inte brydde sig så mycket om att den skulle slå eller spelas på radio.
Tony som själv varit hårdrockare, "jag kommer för alltid att följa Guns N' Roses även om jag inte tycker om det de gör", var lite rädd hur han skulle tas emot i dödsmetallkretsar. Oron var dock obefogad, för skivan fick ett gott bemötande. Efter det har det även blivit medverkan på en Turbonegro-tribut, men Tony tror inte att han kommer att få en stämpel som den där killen som alltid tolkar hård musik. Eller rättare sagt bryr han sig inte om det heller.
I stil med den lite distanserade hållningen ser han också bara fördelar med att inte jobba med musik på heltid.
- Det är som i alla branscher. Man blir mätt på det. Mätt på ljud. Det sista man vill göra hemma är att sätta på en skiva om man jobbat med musik hela dagen. Att jobba som musiklärare är ju väldigt vanligt bland musiker, men det kan vara en farlig grej. Det kan döda allting, göra att man inte orkar spela själv.
Skulle det vara så för Tony Naima är det förstås bättre att han håller sig till sin avslappnade hållning och kommer ut med en skiva då och då. Blir han tyst för länge får väl vi som hittat fram till hans musik se till att ge honom den där knuffen han behöver.
Både Dismember-låtar att lyssna på och chans att ge honom en meddelandeknuff finns på Tony Naimas myspace-sida.
Urban Århammar