Ulf Stureson. Pressbild: Monika Andreae
popöga-artiklar | juni 2008
Ulf Stureson. Pressbild: Monika Andreae
TILL SKOGEN FÖR INSPIRATION
Efter fyra fina soloskivor där den senaste, "Beroende", kom förra våren är det just nu lite stiltje för Ulf Stureson.
- Just nu händer extremt lite, ingen musik, berättar han när vi träffas i Stockholm. Det är dåligt med inspiration. Just nu är känslan "vad ska det vara bra för?", men det brukar ändra sig. Måste ladda lite bara. Jag har varit less på att grotta in mig i mig själv. Varit mer utåtriktad. Jag jobbar på att bli sugen igen. Har en del låtar och lite tankar om vad det ska bli. När det känns som läge kommer jag att sätta mig med det, och när jag väl börjar så kommer det igång. Det vet jag. Jag måste bara skruva på kranen. Då är det bra att ha gjort något annat emellan, så man har något att komma med.
Istället ägnar Ulf mycket tid åt att åka upp och jobba i skogen i Hälsingland.
- Det blir mycket i skogen i sommar. Jag tycker det är mer och mer kul. Jag skulle gärna bo så att jag kunde ut och jobba och sedan varva med att spela. Det är ju hemma ändå. Jag har visserligen bott 20 år i Stockholm, men det är fortfarande som att jag är på besök.
Flytten kom till när det gamla gänget i Alfta och Bollnäs började skingras.
- Man satt på Domusfiket i Bollnäs och allt var helt plötsligt skittrist. Det grymma var att det fanns en stenhård klan i Bollnäs som ordnade saker i mitten på 80-talet. Det tråkiga var att det ju var för litet. John L. (Byström, musiktidningen Sound Affects) flyttade till Norrköping, Traste (Lindén) flyttade. Alla flyttade. Men nu är det flera som har flyttat tillbaks. Musiklivet i Bollnäs verkar också börja bli riktigt bra igen.
Ulf låter det ta sin tid mellan skivorna. Men att sluta med musiken är inget han ens överväger.
- Jag är lugnare med det där nu. Förr när man var med i band var det så dramatiskt, "nu lägger vi av". Sådana termer finns inte längre för mig. Jag kommer troligtvis alltid att skriva låtar, även om det går 15 år mellan skivorna. Bryr mig inte om spelreglerna. Det kommer alltid att kunna komma ut på något sätt.
- Jag var realist redan inför min första soloskiva. Det är rätt smalt, kan nå en begränsad skara som gillar det som fan. Precis som grejor jag själv gillar. Jag har ju levt rocklivet med kvintetten (Traste Lindéns Kvintett). Det var pådrag på alla sätt, massor av spelningar, och jag är jättenöjd med det som varit. Men jag har ledsnat på det, vill bara göra min egen musik nu.
Ulf är ändå inte helt främmande för att vara med i ett band igen. Med tanke på den dalande skivförsäljningen kan han tänka sig ett "Buzzcocks-band" som bara gör singlar.
- Det vore roligt att spela i ett band igen. Dels är det tryggare när fler gör låtarna, dels är det den sociala grejen. Det är inte så förbannat ensamt hela vägen. Tappar någon sugen peppar de andra, det är en speciell gemenskap. De band jag varit med i har ju varit barndomskompisar, inte ett gäng musiker, snarare anti-musiker. När man känner varann utan och innan blir det en speciell jargong, och man hjälps åt att få till ett unikt sound. Ja, det är något speciellt med band.
- Den stora nackdelen är kompromissandet. Då är det suveränt med soloskivor som man står ensam bakom, där det verkligen är ens eget. Jag är jätteglad att jag gjort mina skivor. Jag är jättestolt över dem. De är olika sinsemellen, har alltid varit som en reaktion på det föregående. Därför kommer nästa säkert också att låta på ett annat sätt. Men jag kan verkligen stå för dem allihop. De har varit nödvändiga för mig, en ventil, en fristad. Det låter som klyschor, men det är ju så. Ett sätt att rensa ut systemet och kunna tänka klarare. Det är det enda jag kommit på att jag är bra på, så då är det väl synd att bara skita i det.
Ulf Sturesons skivor är alla väldigt personliga och det är meningen.
- Det är det som är poängen. Jag gör ju musik för att folk ska kunna relatera till den. Det är jättebra om jag rört vid någon på något sätt.
Men även om Ulfs låtar går på djupet och verkligen är på allvar, så är själva musiken fortfarande till stor del en lek för honom.
- Omvärlden har accepterat det mer än jag. Själv är jag ganska luthersk och tycker att man ska tjäna pengar och förtjäna sitt uppehälle. Att kalla mig musiker har jag aldrig gillat. Inte kompositör heller, det låter som man skriver symfonier. Låtskrivare, kanske. Yrkesmusiker låter mer som matematiker, tekniker som bara kopierar och ser på musiken på ett helt annat sätt. För mig handlar det om att hitta ett eget uttryck. Det är fortfarande en lek, som när man var 9-10 år och byggde egna instrument. Det är ju en verklighetsflykt också. Jag är glad att få hitta på själv, fabulera, fantisera. Att skapa egna sagoland är underbart.
När Ulf Stureson börjar få ny inspiration kommer det nog att märkas på hans myspace-sida.
Urban Århammar