Zalome Pihl. Bild: Charlotte Holmquist
popöga-artiklar | juli 2008
Zalome Pihl. Bild: Charlotte Holmquist
TAR VISAN IN I NUET
Hon har precis avslutat ett år på Visskolan i Västervik, Zalome Pihl. När jag träffar henne är hon hemma i Katrineholm på besök. Fast hemma är inte hemma längre. Katrineholm växte Zalome upp i men det riktiga hemma är numer en stuga på landet utanför Norrtälje.
- Jag har flyttat runt en massa. Trodde inte att jag skulle hamna på landet, men jag trivs väldigt bra. Det är skönt att kunna packa upp och säga att det här är min bas. Det senaste året har jag levt mycket på resande fot, fram och tillbaks till Västervik.
Zalome har sett till att hon kan ha ledigt under sommaren, men det betyder inte lata dagar. Hon ska skriva låtar, bygga upp en studio, spela in en promotion-cd och sätta ihop ett utskicksblad. Till hösten lär det inte bli mindre hektiskt.
- Jag ska läsa upp gymnasiebetygen så jag kan utbilda mig vidare till lärare. Har kommit på att jag inte är lycklig om jag bara jobbar som lärare eller fritidsledare eller bara håller på med musik. Jag behöver båda.
Musiken fick Zalome hemifrån, hennes mamma har alltid varit aktiv i den lokala visföreningen, och själv spelade Zalome tvärflöjt som liten. Sången var det däremot lite mer tveksamt med.
- Mamma brukar säga att jag var tondöv, kunde inte sjunga, ler Zalome. Jag tror att det mer var att jag inte lyssnade på vad jag höll på med. På gymnasiet lånade jag en gitarr och började öva. Då insåg jag att jag faktiskt måste lyssna på hur det låter.
På gymnasiet kom också den första egna låten till.
- Det är den enda låt på engelska som jag skrivit. Jag blev otroligt nöjd med den. Spelar den fortfarande, inte ute på konserter, men det är den enda låten som överlevt den tiden. Nu skriver jag bara på svenska.
Texter har Zalome sysslat med även utanför musiken.
- Jag gav ut en roman själv, väldigt pretentiöst, skrattar hon. Jag har försonat mig med att det var det bästa jag kunde göra då. Historien är bra, och berättarmässigt är den bra men litterärt är den en katastrof. Jag skriver på en andra roman, men det får ta den tid det tar. Jag sätter ingen press på mig.
Inte heller när hon skriver låtar och låttexter vill hon pressa sig, då är det lätt att allting låser sig.
- Jag brukar börja med att bara låta pennan gå. Skriva oavbrutet. Vad som helst, bara för att få igång hjärnan. Sätter man sig ner och tänker att man ska "skriva bra" blir man lätt för självkritisk. Det gäller att våga misslyckas kapitalt inför sig själv. Det är enda sättet, det leder till att det blir bra.
Hon känner inte heller någon större press när det gäller att spela in skivor.
- Det har jag förstått att skivor är inget man tjänar pengar på. Det gäller först att sprida musiken och skaffa en stadig publik. Innan man är där är det ingen vits, det kostar mer än det smakar. Men visst kommer det att bli några demoplattor på vägen. Man kan ju inte låta bli att spela in. Men man ska inte ha så bråttom. Man måste vara mån om sig själv, ha respekt för sig själv, tro på sig själv och våga vänta med att släppa ifrån sig något tills man kan stå för det.
Året på Visskolan har Zalome bara positiva intryck från.
- Jag hade ett enormt liv där, det var en otrolig stämning i klassen, vi blev nästan som en liten sekt. Alla gav varandra utrymme att utvecklas utifrån där var och en befann sig. Det var jättelätt att jobba då.
Hon har även utvecklat spelandet.
- Jag har tvingats spela olika instrument. Det har varit jättenyttigt. Någon har sagt "du har en halvtimme på dig, gör det - du kan klara det". När jag började på skolan spelade jag bara gitarr. Så tog jag upp tvärflöjten igen, jag är ingen flöjtist, men klarar det hjälpligt. Har lärt mig mandolin, trummor, ukulele, lite bas. Kan inte påstå att jag kan spela piano, men kan klinka treackordslåtar.
En annan stor utveckling för alla elever under visskolåret är förstås scenvanan.
- Vi fick spela ute från första början. Hade viskafé varannan vecka med en återkommande publik som gjorde att man blev trygg och fick chans att testa.
Därefter satte lärarna ihop olika grupper som skulle ge sig ut på turné i landet. Zalomes grupp kallade sig Post Festum.
- Först ordnade skolan så att vi fick åka till Lund och spela och få mer scenvana. Sedan fick vi ordna vår turné helt själva. Ringa, boka, fixa, repa och samtidigt hinna med allting annat i skolan. Sen åkte vi ut i skolans minibuss i två veckor. Fem väldigt olika och väldigt starka individualister som tvingades samsas och bli en grupp. Det var ingen dans på rosor, men det var otroligt utvecklande att se att det faktiskt kan gå.
Visans framtid tror Zalome på, åtminstone om den tillåts leva i sin nutid.
- Visan är så mycket. Det är inte bara folkmusik från Dalarna med jämmer och elände. Den är otroligt bred, allt från skillingtryck till Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij. Men den måste utvecklas för att överleva, det går inte att relatera till texter skrivna på 1800-talet. Man måste skriva någonting annat, beskriva samtiden, hur man lever nu.
En som kommer att beskriva nuet många år framöver är säkerligen Zalome Pihl.
Några av Zalome Pihls visor går att lyssna till på hennes myspace-sida.
Urban Århammar